I SN igår kunde man läsa om en hel del av det jag har tagit upp på bloggen de senaste dagarna. USA backar upp Israel med 30 miljoner dollar. Våldtäkterna ökar. Flera fall av oprovocerat våld. Män slår kvinnor.

     Och det är en vanlig vardag. Som vilken jävla vardag som helst.

     Svenssons äter ostmackefrukost och blandar stark oboy.

     Är vi maktlösa eller är vanmakten bara ett behagligt försvar för att rättfärdiga att man läser, bläddrar vidare och inte tar in?

     Hur påverkar det ständiga flödet av informationsbombardemang oss? Stänger vi av empatin och satsar på dess apatiska motpol? För det är jobbigt att höja på ögonbrynen och inse vad som döljer sig bakom orden.

     Massmedia förför oss med enkla subtila medel.

     För bakom lösnummersäljande rubriker, bakom små sammansatta ord som bildar korta notiser, bakom journalisters torra objektivitet (som egentligen är en västvärldens subjektivitet av vad som är objektivt) döljer sig hela tiden verkligheten. Full av företeelser fjärran från den värld vi lever i.

     Ibland påminns man av att det finns andra sanningar än bara det ögat ser eller vill se.

     Min alibivärld är liten.

     Jag varskos det när jag läser om andra människor. Jag vill veta. Jag vill förstå. Det är påfrestande och slitsamt men det är nödvändigt att vidga sina horisonter. Låta medvetenheten förflytta skygglapparna centimeter för centimeter och släppa in periferin.

    Jag vill att min alibivärld ska bli större.

    Vad annars kan man göra?

    Välgörenhet räcker kanske en bit men det är aldrig hela lösningen. Det är vi för snåla för. ´

    Jag tror att man genom att vara kritisk till det man läser och försöka se bakom orden, meningarna och rubrikerna och där finna vad det verkligen står att läsa om kan man bidra mer än att skänka en guldtia då och då.

   Vad innebär det jag faktiskt läser?

    Endast på det sättet kan medvetenheten ta oss till en empatisk nivå där vi bryr oss om varandra tillräckligt för att med eniga strupar säga ifrån när USA öppet sponsrar en grym ockupation av ett helt folk. Eller tillräckligt för att rättsväsendet skulle förbättras i våldtäktsfall (inte fria två stureplansstekare som har lite ”kul med sin gänghora” t ex.). Eller tillräckligt för att få ett helt hav med människor att aldrig acceptera våld i någon form och så fort minsta tillstymmelse till ett knytnävsslag finns reagerar sju människor och går i mellan.

Jag har skrivit om honom förr, jag kommer göra det nu och jag kommer göra det i framtiden. Det är oundvikligt när någon finns i mig på det sättet. Vissa människor har ju den förmågan att om de väl dyker upp i ens liv finns de kvar för evigt.

    Det här brevet är till min vän:

    Det är dagor och veckor sedan vi senast sågs och du fattas mig. Vi har ju hängt ihop i stort sett varje dag sedan du flyttade in i mitt liv. Ofta undrar jag vem det är jag ska tacka för att du kom till mig?

    Knytnävarna?

    De hårda sparkarna?

    De tjocka bältena?

    Är det rätt att tacka våldet för att det tog dig till mig? Så kan det inte få vara. Ödet? Turen? Kärleken? Låter det bättre? Äh, skit i orsak och tänk på verkan!

    Vilken uppochner vändare du blev när du kom in i mitt unga gråa alldagliga liv. Tänk vad en människa kan förändra mycket på sådan kort tid.

    Du sprängde upp mina ögon, för vad mycket jag såg som jag aldrig hade sett tidigare, du sprättade upp mitt förstånd, för vad mycket jag var tvungen att förstå, brände mitt hjärta, för fan vad ont det gjorde, borrade in din visdom och din kraft, för livet är inte detsamma och kan aldrig bli, och du injicerade din kärlek i mina ådror.

    Våran ärade Majakovskji skriver låt oss stryka blod på vardagen så att den skimrar som en helg. Jag frågar mig: vem behöver blod?

     Vem behöver blod?

MVH

//david

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

Lyssna noga för mina ord väger tungt

För jag är världens mittpunkt

dess nav

kring mig kretsar land och hav

bergar och dalar

nyckelpigor och valar

Jag är den allsmäktige:

man, vit, medelklass

heterosexuell svensk med Eu- pass

De andra är

ja resten

förresten

är de oväsentliga

så länge jag är det egentliga

det väsentliga

Vaddå, Dom är ju fientliga:

Dom anpassar sig inte efter våra spelregler

och det vore ju dumt att anpassa spelreglerna efter dom

när reglerna gynnar mig

och

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

Måste låna daniel Boyaciouglus fyra rader:

Välkommen till Norsborg

Hela Sveriges sorg

där civilingengörer tömmer din papperskorg

där läkare kör din taxibil

Jag säger

byt ut norsborg

mot malmö, stockholm eller helsingborg

Fan, hela Sverige är världens sorg

där integrationen inte startat än

där segregationen urartat man

men

Så länge jag har det bra

så länge jag lever fett

så länge jag har det bra

så länge jag har det lätt

är det lungt

och varför skulle jag vilja ändra på det?

Jag är ju världens mittpunkt

david - poetry slamar

Vissa frågeställningar tar man långa omvägar runt för att slippa. Man vågar inte eller orkar inte sätta sig in i problematiken. Det är för stort. För avlägset. För komplicerat.    

    Det är så vi funkar. Man kan inte ta till sig, bearbeta och veta allting. Vissa luckor får man ha. Måste få tillåta sig att ha. Det är trots allt inte ointelligent att med jämna mellanrum backa och säga att man faktiskt inte vet utan snarare är det ett tecken på sund och ödmjuk klokhet.

     Mellanöstern är ett sånt infekterat och svårdebattera område med frågor som man emellanåt har svårt att relatera till i sin bekväma IKEA-soffa. Ibland, eller kanske till och med ofta, vill man inte ens avhandla ämnet i diskussioner eftersom man är rädd att snava på felsägningar. Då passar den från 30- och 40-talen igenkännande svenska neutraliteten bättre.

     Jag är själv så.

     Trots att jag kan sitta en hel eftermiddag och läsa insatta människors affekterade ord om konflikten med en outhärdlig och aldrig sinande rysning längs ryggraden. När jag läser orden, fyllda av frustration, vrede, besvikelse och tårar, som är nerskrivna från datorer i splittrade Israel undrar jag om människor vet?

    Vi säger att vi lär oss av den mänskliga historien. Jag vet inte. Vi säger att de fruktansvärda handlingar som utfördes under andra världskriget måste berättas för att vi ska lära oss och hinna förhindra liknande handlingar i framtiden. Så att det aldrig händer igen.

     Jag vet inte. Jag lyssnar och samtidigt som jag lyssnar blickar jag ut över en uppslagen atlas. Ögonen fastnar på den afrikanska kontinenten. Sudan. Somalia. Rwanda. Uganda. Kongo. Sydafrika.

     Warszawa för mer än 60 år sen:

     Det är vägspärrar överallt. Patrullerande poliser. Några går med högburna huvuden och andra går med sänkta axlar och nedslagen blick. De senare måste tydligt markera deras identitet och därigenom sin tillhörighet. Det visas genom att man måste ha en identitetsbricka på sig där det står namn, personnummer, föräldrar, vilken stad man tillhör och vilken religion man har. Kan man inte se vem du är och vad du tillhör kan saker hända. Som att man blir misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället.

     Om identitetsbrickan däremot syns kan du bli misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället. Det handlar om att bli fullständigt kontrollerad. Att, som jag skrev om igår, bli bestulen på sin rättighet som fri människa.

     Brottet? Du är inte tillräckligt lik din broder. Din syster. Din antagonist.

     Förresten skrev jag judarna under andra världskriget? Jag menade palestinierna idag. Just nu. I detta ögonblick.

     Läs om terrorn på Hanin Shakrahs blogg som jag lagt upp som länk.

     Eller läs om övergreppen på Ali Esbatis blogg som också finns som länk.

     Eller finn din egen väg.

     Okej, det är nu när det är dags för avrundning som min svenskinpräntade diplomati kommer in: oavsett var man står i frågan (vilket kan betyda att man ser Israel som en ockupationsmakt, uppbackad av USA, och palestinierna som motståndsmän. Eller att man tycker att israelerna har ett större ansvar än palestinierna eftersom Israel är militärt och ekonomiskt överlägset. Eller att man tycker att båda sidor är lika goda kålsupare. Eller man kanske tycker att Israel bara använder motvåld för att försvara sig. Eller man kanske tycker något helt annat) vill man naturligtvis att konflikten ska ta slut. Att freden och lugnet ska segra. Oavsett vilket ben man står på, oavsett om man tar ställning eller hur man tar ställning, vill man nå till den punkten.

     Och hur är det möjligt?

     Ett förslag som jag gillar är Amos Oz bok ”Hur man botar en fanatiker”. Den är informativ och ser problemet från båda sidor (vilket passar oss neutrala).     

Jag vet inte varför jag inte får fram någon förövare i skallen.

    Kanske beror det på att det sker systematiskt och att den som slår tillhör alla klasser, etniciteter, religioner osv och det gör det svårt att få fram en profil.

    Kanske beror det på något helt annat.

    Men om man inte stannar vid tanken på att mäns våld mot kvinnor, våldtäkter och trafficking är en företeelse på inidvidplanet utan också går vidare och ser mönster, strukturer och ringar på vattnet kan man se andra bilder. Det görs genom att inta en annan utgångsposition, att höja abstraktionsnivån.

    Härifrån, i vad som liknar en trädkrona, ser man många små porlande bäckar som tillsammans bildar en helhet. Ett monster?

    Vid läsning av Katarina Wennstams viktiga dokument/böcker om våldtäkter, Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman, finns det mycket att slås av men i det här sammanhanget minns jag en intressant sak. Jag kommer ihåg hur hon redogjorde för hur vi uppfostrar våra barn olika beroende på kön.

    Om en tonårsdotter ska gå ut i kvällningen säger föräldrarna ofta att hon ska se sig för. Inte gå hem själv. Ringa om det är nått. Och ibland, kanske nån gång, får hon höra att hon kanske borde ha lite mer kläder på sig och i samband med det kanske föräldrarna försiktigt nämner riskerna med att klä sig utmanande.

    Därav rubriken Utrym. För det är ett sätt att lära sin dotter att hon inte har samma rätt, är möjlighet ett bättre ordval?, att vistas i det offentliga utrymmet. Hon lär sig tidigt att se sig över axeln. Att noga värdera sina steg.

    Kanske är det ett bättre alternativ än att inte redovisa för riskerna?

    Det kan ändå ses och förstås i kontrast till tonårssonen, som förvisso får höra att han ska vara försiktig och komma hem i tid men ytterst sällan får höra att man som människa ska respektera en tjej (eller kille) oavsett klädsel. Att man inte kan göra hur som helst med vem som helst.

    Summan blir att tjejer lär sig att akta sig för killar. Killar lär sig på sin höjd att akta sig för killar. Och så lär vi oss, helt i enlighet med det patriarkat vi lever och formas i, att män har makt och tjejer får trippa på tå i det offentliga utrymmet.
   Med andra ord är det så det bildas en ruta i det mönster som sedan bidrar till mäns våld mot kvinnor.

   Och det är även så en liten ruta på gärningsmannaprofilen blir till.

Idag på förmiddagen har jag suttit i blåklädda soffor på jobbet och diskuterat trafficking, våldtäkter, mäns våld mot kvinnor och andra verkligt existerande ting i vår svenska verklighet.

    Man behöver inte alltid knäppa på nyheterna och låta Bengt Magnussons whiskeyhesa röst förmedla hemskheter.  Många gånger finns våld och grymheter en huvudvridning bort. En tegelfasad emellan. Några minuter för sent.

   De senaste dagarna har det stått att läsa i medierna om allsvenska fotbollsspelare som slår sina fruar och stänger samma fruar ute på kyliga balkonger. Det har stått om en kvinna som blivit mördad av sin man. Det har stått så mycket att jag inte kommer ihåg allt och ändå är det bara en bråkdel av allt som sker.

   Jag får många funderingar i huvudet.

   Vad tänker man som kvinna, som tjej, som flicka, som fru när man öppnar lägenhetsdörren och möter en blick som man har lärt känna allt för väl och som låter förstå att ikväll räcker det inte med knytnävsslag?

   Det knyter sig i kroppen när jag tänker på det. Och jag bara tänker. Jag behöver inte stå ut.

    Vad har man som man, som pojke, som kille, som make i huvudet sekundrarna innan låset vrids om och dörren öppnas?

   Jag tänker utan att kunna se en blid på förövaren framför mig i huvudet. För det finns ingen stereotyp bild. Det finns inget monster. Ingen Freddy Kreuger. Ingen Jason.

   Varför får jag inte fram någon schablonbild på näthinnan?

   Med tanke på att lunchen är slut på jobbet får jag återgå till arbetet och skriva del 2 i eftermiddag. Håll till godo.

David - letar vidare i tankarna efter en gärningsmannaprofil

Innan du börjar läsa svara på följande:

    Välj den egenskap som du tycker bäst överensstämmer med förre statsministern Göran Persson. Om ingen av egenskaperna är typisk så välj ”beror på situation”.

Allvarsam                             Lättsam                                Beror på situationen

Tystlåten                              Pratglad                               Beror på situationen

Dominant                             Eftergiven                            Beror på situationen

Energisk                               Avslappnad                          Beror på situationen

Mjuk                                   Hård                                      Beror på situationen

Trivs bäst ensam                  Trivs bäst bland folk             Beror på situationen

Försiktig                              Modig                                   Beror på situationen

Intensiv                                Lugn                                    Beror på situationen

Bildad                                  Obildad                                 Beror på situationen

Känslig                                Tuff                                       Beror på situationen

Det finns många teorier och hypoteser om allt och inget och det som finns däremellan. En del är bra. Andra är rätt dåliga. Jag har fattat tycke för en. Odlat en relation till:

    Det s k fundamentala attributionteorin.

    Jag gillar den för att jag till att börja med tycker att den är träffande i sin konkreta enkelhet. I regel är antingen teorier enkelt luddiga och omfattande för att de ska vara svåra att bemöta eftersom det inte finns något tydligt att ta på eller så är teorier inriktade på ett miniatyrområde som är så litet i sitt innefattande att det också blir svårt att bemöta då det är detaljerat på en nivå som bara andra forskare inom samma fält kan förstå.   

     Denna regel är en regel jag har kommit fram till och bör inte användas utan eftertänksamhet. Jag kan ha fel i min generalisering.

     Den teorin jag nu har tänkt på sedan gårdagskvällen passar inte in i regeln. Tydlig, lättförstådd, träffande och värd att tänka på i relation till sig själv.

      Det fundamentala attributionteorin handlar om människan i sociala sammanhang och påstår att vi har en tendens att förklara andra människors beteende med hänvisning till inre egenskaper i sociala situationer och på samma gång förklara sitt eget genom att hänvisa till yttre omständigheter och den sociala situationen.

      Exempel: Julia frågar en bekant, Mikaela, om hon vill följa med och spela minigolf men får svaret att det ”är för dyrt”. Julia reagerar med att tänka att Mikaela alltid är så snål.   

     Senare samma vecka frågar Johan om Julia vill följa med på Bio men Julia har dåligt med pengar efter en storhandling tidigare under dagen och dessutom har hon betalat tillbaka en skuld till sina föräldrar och svarar att det ”är för dyrt”.      

     Eller om nån klasskamrat missar en tenta eller ett prov kan vi tänka att hon är lite trögtänkt eller osmart. Medan om man själv får dåligt alldeles säkert vet att det berodde på att man inte pluggade tillräckligt eller att läraren ställde konstiga frågor och rättade uruselt.

     Vi tänker det aldrig högt men nog är man duktig på att vara snabb i sitt dömande och snabb på att se de ”inre” bristerna hos sina medmänniskor. Se ner precis så lite att det inte märks för uppenbart men ändå tillräckligt för att man själv höjs några snäpp.

      Ofta missar man att tänka på den sociala kontexten. Och istället fokuserar vi på andra människors egenskaper. Främmande människor lär vi känna på en sekund:

       Vi gör det på stormarknaden när en ensamstående mamma stressar mellan hyllorna för att hinna hem till sin sjuke son och råkar stötta till vår kundvagn och inte ens säger ursäkta innan hon hunnit vidare.

        Vi gör det i trafiken när någon kör okoncentrerat utan att veta att han just varit på sjukhuset och fått bekräftat att han har MS och sakta ska tyna bort och nu är han i tankarna hos sin fru och sin tonårsdotter. Hur ska han berätta.

       Vi gör det överallt och hela tiden.

        Kanske finns det ingen stressande ensamstående morsa eller dödsjuk trafikant. Fast kanske gör det det och kanske skulle tillvaron och de mellanmänskliga relationerna bli lite mer förstående om man tänkte på det som förklaringsmodell istället för att göra sig själv till världens främste människokännare.

Innan du avslutar läsningen svara på följande:

    Välj den egenskap som du tycker bäst överensstämmer med dig själv. Om ingen av egenskaperna är typisk så välj ”beror på situation”.

Allvarsam                             Lättsam                                Beror på situationen

Tystlåten                              Pratglad                               Beror på situationen

Dominant                             Eftergiven                             Beror på situationen

Energisk                               Avslappnad                          Beror på situationen

Mjuk                                   Hård                                    Beror på situationen

Trivs bäst ensam                  Trivs bäst bland folk             Beror på situationen

Försiktig                              Modig                                  Beror på situationen

Intensiv                                Lugn                                    Beror på situationen

Bildad                                  Obildad                               Beror på situationen

Känslig                                Tuff                                      Beror på situationen

Räkna efter hur många ”Beror på situationen” du angett på Göran Persson respektive på dig själv.

     Vad blir slutsatsen?

David - beatboxing

Bland tusentals tankar:

    Jag gillar inte det vida och på samma gång begränsande begreppet gräns.

    Det låter lika instängt som det de facto är. Tillika låter det föråldrat i tider av stor social rörlighet. Föråldrat också på grund av att man ibland undrar vem som har dragit dessa gränser?

    Vem har avgränsat oss?

    Är det långt tillbaka till dåtidens makthavare som har bestämt var skiljelinjer ska dras? Om fallet förefaller vara på det viset undrar jag hur mycket demokrati som fanns när besluten fattades. Hur mycket klokhet, sympati och kunskap hade dessa beslutsfattare?

     Var det inte dem som mördade den gode jesus?

     Visste de att jorden var rund?

     Jag vet, varje beslut, varje händelse bör förstås utifrån sin unika kontext. Om inte många år kommer människor att skaka på huvuden över våra beslut. Men förstå då också att jag i detta nu inte kan låta bli att skaka på mitt huvud. 

     Jag kan inte komma ifrån att det i många avseenden känns som om man fötts för sent. Det finns redan så mycket förutbestämt.

    Gränser, samhällsstrukturer, normer och gjutna mallar att följa:

    Flicka- Pojke

    Kvinna- Man

    Hustru- Make

    Mamma- Pappa

    Lärare- Elev

    Och långt vidare. Oändligt med roller som bör spelas enligt det färdigskrivna manuset. Glöm improvisationsteater. Läs och lär dig dina repliker av omgivningen som regisserar med sträng hand utefter det uråldriga manuset.

    Lev upp till förväntningarna.

    Håll dig inom ramarna.

    Gör som alla andra gör.

    Var en bra hustru! En god man! Det finns cementerade uppfattningar och innebörder i begreppen hustru och man. Ta bort dem. Dessa dåraktiga, ordninggjorda mallar som vi följer. Inte undra på alla skiljsmässor.

     Hur kan det komma sig att alla vet vad som väntar i ett äktenskap redan innan man har förenats i ett?

     Är det sunt?

David - vill skapa nya ord och meningar