Jag tittar upp på molnig himmel som skymmer målsökande solstrålar från att göra ansikten jobbigt brännröda. Det är ingen smutskastning av vädret utan bara ett konstaterande. För jag vill inte vara den som är den som klagar på vädret. 
   Ska man klaga ska man klaga på kläderna, eller på affärerna, som ordspråken säger. 
   Det där med ordspråk är lite av en stor knubbig lögn förklädd till små gulliga uttryck som många fnissar åt. Och tar till sig. Inte kanske de precisa formuleringarna. Kanske mer det de underbygger: ett sätt att tänka.

   Lär man sig ett par stycken kan man ge svar på tal på allt. Man behöver inte ens lära sig dess exakta ordplaceringar, fraseringar utan det räcker med representationen. Och när man har gjort det är det nästan så att man kan titulera sig semipsykolog.

   Stoltserande semipsykologer kan vara vilseledande i sin lekmannayrkesroll. De kan vrida och vända i ordspråksminnet beroende på vems problem som behöver förmildras av ett klokt råd. Och allt passar så bra, låter så bra, är så bra(?).
    Tala är guld, tiga är silver kan lätt bytas ut till Tiga är guld, tala är silver. 
    Lika lätt kan Bättre fly än illa fäkta ersättas av Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en när det passar. 
     På samma sätt är det med relationer, kärlek eller större livsfrågor. För varje problem finns ett skärddarsytt ordspråk. Vilket i sig inte betyder något särskilt.

     Händer något slumpartat pratar man om ödet och händer det något annat pratar man om personens egna kraft.

    Sidospår: Jag tror mer på personens egna inneboende kraft än ödet/slumpen (det yttre). Jag tror t ex att människan kan se till att skapa ett stort utrymme eller ett tomrum för sig själv där möjligheten att slumpen kommer inträffa blir större. Det kan åstadkommas genom att inte göra ett medvetet val vilket uppenbart också är ett val och det kommer leda till att det förr eller senare känns som att det händer något som man inte valt (men som man alltså har valt). Men är det då rätt att tala i termer av ödet?

     Ödet, detta abstrakta metafysiska fenomen.

     Ödet, detta socialt konstruerade fenomen som vi så gärna vill ska finnas, och därför har konstruerat, för att undkomma den påfrestande sanningen att vi själva bär ansvar för vårat eget liv.   

   Ordspråk.

   Men jag tror, baserat på lite erfarenhet och lite spekulation, att det lätt blir, för att knyta an till gårdagens tema, enkelt och bekvämt att leverera ett sådant svar till någon rådfrågande. 
   Vilket betyder att det blir enkelriktat hela vägen till slutstationen.

   Slutfrågan blir: Är det verkligen bra?

David - talar i tungor

Natten har passerat i det närmaste obemärkt förbi. Somnar tidigt och vaknar sent och totalt omedveten om vad som hänt däremellan. I livets gilla gång förlorar man många timmar i varma täcken och hoptrasslade lakan. Jag sov gott inatt på mjuk kudde så jag grämer mig inte över spilld tid.

    Idag tänkte jag kortfattat skriva om bekvämlighetens baksida.

    Att välja det enkla, bekväma, är inte alltid det rätta även om det i den beslutsfattande situationen känns bra att slippa en del krångel och svårigheter. En tillfällets förförelse, skulle man kunna uttrycka det, som är svår att se bortom. Kanske alltför svår. Människor gillar förförelse.

    Det händer hela tiden.

    Att välja bilen framför cykeln är ett exempel.

    Att välja en inskolad vikarie framför ung nyutexaminerad student är ett annat exempel.

    Att välja att blunda för problem istället för att ta tag i dem.

    Och jag skulle kunna exemplifiera med en lista lång som den individuella mentala bilden av ordet lång (jag skriver metaforen luddigt för att inte göra det för enkelt och bekvämt. Ni får själva definiera innebörden av ordet lång i denna kontext).

     Det är inte bra på något plan om alla alltid valde det bekväma. Ändå tenderar alla att alltid välja bekvämt. Slipper ansträngning, energitapp, koncentration och medvetenhet. Det är bara att rulla ner i samma gamla inkörda spår och åka med.

     Tidigare har jag skrivit om vikten av att ta ställning för tyckande genererar ringar på vattnet och nu kan jag damma av samma formulering och återanvända den.

       Hur skulle samhället se ut om ingen opponerade sig? Om ingen startade revolution? Om ingen orkade ta ställning?

     Hur skulle det se ut om alla bara flöt med för att det är enklast att slippa det lilla extra krånglet som i valmöjlighetens stund tornar upp sig till skenbart gigantiska proportioner. 

     Kan vara värt att ha i bakhuvudet när man står framför luftberget: att det bästa inte nödvändigtvis behöver betyda att du i långsam behaglig takt bör följa den redan uppstegade stigen som går runt berget.

David - rekomenderar andra vägar

Svetten porlade längs det trötta ansiktet. Svett och slit, arbete i sin mest karakteristiska form.

    2000-talet är den tid då slaveriet återinfördes i ny skepnad. Må hända att det skedde några år tidigare. Det exakta årtalet är egentligen ovidkommande.

     Det är med fullaste förståelse man ser var och varannan starta eget idag. Det är enda chansen att inte drunkna i ett lånat blåställ med fabrikens logotyp på bröstet. Visserligen inget fel i det. Farfar dog med handen på loggan.

     Men nu för tiden kräver jobbet allt av en samtidigt som man inte får kräva något tillbaka. Den typen av relationer är ohälsosamma.

    Det är inte värdigt en människa.

    Just därför infinner sig med jämna mellanrum längtan till att skapa något eget, kanske ett bokcafé eller en skivaffär med gamla hiphop-tolvor. Ja, bara för att basa över sitt eget alltså. Dessvärre förbrukas den mesta av min energi på arbete och om den inte skulle förbli där skulle jag få sparken.

    Och får jag sparken har jag praktiskt taget inga resurser att starta eget för. Då skulle jag förmodligen som så många andra supa mig full och undvika att nyktra till.

   Denna applicering av ekorrhjulet på arbetslivet, det har de lyckats bra med, arbetsgivarna, och jag tror att alla springer för glatta livet. För vem vill vara utanför systemets privilegierade ramar?

    Hellre slav än ingenting alls?

Ibland är människor märkliga. Idag stötte jag på en busschaufför som var lite märklig.

    Jag var på stan för att boka biljetter till operetten "Barberaren i Sevilla" av Gioacchino Rossini.

    Sidospår: Italienare har grymt sköna namn. Det ligger rätt i munnen på nått sätt. Om jag fick en son skulle jag kunna tänka mig att döpa honom till Salvatore Schillachi efter fotbolls VM-90s supersub och skytteligavinnare.

     Hur som helst har jag aldrig upplevt kultur av det nämnda slaget. Jag har varit på dansfars, ståupp-shower, musikaler, teatrar men aldrig på en opera. Min nyfikenhet på livets breda innehåll gör att jag vill passa på när ett tillfälle som detta dyker upp.

     Till min förvåning har reaktionerna från omgivningen varit en smula nedlåtande eller ifrågasättande. Kommentarer i stil med: Va, vad ska ni göra på en opera?

     Förblir inte outforskade upplevelser outforskade om man inte prövar sig fram? Vill man inte bredda sin referensram? 

     När biljetterna var bokade skyndade jag mig mot busskuren där bussen stod och brummade högljutt. Och med bara ynka tretton meter kvar till bussen rullar den igång. Den kommer mot mitt håll.

     Jag är utan val och höjer handen med förhoppning om att busschauffören ska se mig och stanna och låta mig kliva ombord. Bussen stannar.

     - Tack, snälla, blir de ord jag väljer att ge till busschauffören.

     Då vräker han ur sig att nästa gång kanske jag inte skulle ha samma tur!

     Det var underligt, sade jag, jag som trodde det handlade om en god människa och inte om tur.

Idag är det sista dagen på temaveckan. Så det blir det sista poetiska alstret på ett tag och det är en dikt skriven av farsan som får stå som avslut.
     Passa på att kolla in hans blogg där han kortfattat skriver ned vardagliga iakttagelser: think.bloggagratis.se

    Jag låter dikten tala sitt eget språk. Det blir bäst så:

"Till alla mina rebeller

Vägas och mätas, diagnostiseras

kategoriseras

in i minsta atom var du tvungen att anpassa dig på dina

stapplande steg in i vuxenvärlden

skolan som alltid hatat rebellerna

och prisat anpasslingarna

Nilens biflöden, Westfaliska freden,

1718, 1632 och ute flödar solen

och skratten och gräsplanerna är skimrande gröna

Kroppen spritter och rebellen knyter sin hand

fjärilarna dansar i din ljumma brisen

Jag skiter i Selma Lagerlöf och algebran

Jag skiter högaktningsfullt i era hycklande

värderingar, er skitna moral

Ni sticker knivar i min rygg och begär att jag ska vara

tacksam.

Hellre skulle jag borsta KINESISKA MUREN med

en tanborste än lära mig era psalmer

Min psalm är frihet och fjärilar

sommarvarma vikar och knutna nävar."

Här där

barn blir bortrövade

kvinnor berövade - på deras friheter

av mäns genom tiderna beprövade - vidrigheter

och där det är fullt av oroligheter

för inre eller yttre stridigheter

eller vad det heter

där bor jag. Jag. JAG

Idag

blandas patriarkat

med manshat

i vår silverfatsstat

Överordning

och underordning,

men i vilken ordning?

Fan, kan ingen göra i ordning

nånting

så nånting blir i ordning.. gjort

Här har alltså jag bott

25 år och trott

att kärlek, fred och broderskap grott

grott.. eskt

är närmare sanningen

Kan man bryta förbanningen?

Förtrollningen?

Går det att leva utan våld- igen?

Kan man köpa fred eller blir den bara såld- sen?

Till högstbjudande

motbjudande

Här bor jag. Jag. JAG

Svag

svagare svagast

vilka ord är vagast?

Demokrati, rättvisa, jämställdhet: dessa ord behöver förklaras

för att klaras

hur ska vi klara.. oss

Rasister har lösningen

Stoppa invandringen!

Ja, varför ska flyktingar få fly

för att deras sönderbombade by

begravt alla utom två

tv.. ångsskicka iväg dem. Hem dem

äh, vad fan häng dem

sen släng dem.

Här bor jag. Jag. JAG

Tänk om alla istället stannade upp ett tag

var dag

och tänkte att idag

ska jag göra allt för en bättre värld

förresten är det det som kallas välfärd?

Då, kanske, med en ny universell inställning

det byggs en ny ställning

att leka på

leva på

Fritt

Inte gott mot ont eller svart mot vitt

Bara fritt

Där vill jag bo

Jag gillar John Legends musik. Ett tag rullade "ordniary people" frekvent på stereon. En dag kände jag för att göra en egen version av den i poetry-slam form:

Kärlek,
och
du, du, du
Jag har kretsat kring dej
Livet - spetsat med dej.
Jag blev hög, full,
när jag såg dig. Föll omkull.
Föll omkull
när du omkull-kastade
alla mina belastade och förhastade
slutsatser om ensamheten i världen.
För skönheten i världen
är när den tron försvinner.
Ett nytt skimmer
kan då ses.
Ska vi ses?,
fråga ja´.
Våga ja´?
Ja,
är svaret på båda.
Förälskelse vid första ögonkastet
En kvart senare tumlade vi omkring på överkastet
Från ensamhet till nakenhet blev det tvära-kastet
som fick allt att rämna.
Tro mig, du är helt jävla omöjlig att lämna...

Kärlekens... början... börjar... allid bra
Kärlekens... början... varar bara... ett kort ta´

Tiden gick fort,
& i begynnelsen kändes allt stort.
Det vände för fort
Passionen, vem tog-den?
Älskogen, dog-den?
Har du fått nog-än?
Varför kommer du hem sent från krogen?
Alla dessa frågor vi ställer
Vi gnatar & gnäller
om kärlek, ansvar och bagateller
Dagligen hörs dörrar som smäller
Och vardagens bekymmer
gör att vi båda två rymmer
långt ifrån det viktiga Vi:et
Och jag tror vi undrar - vad blir nästa klivet?

Kärleken är så här
Den ger o tar, bygger o tär
Vi spottar o svär
Älskar o är
Men
Kärleken är ju så här

Vi har överlevt dalarna med svett o tårar
som porlar
som åar
längs kinderna.
Tagit oss över hinderna
för att sedan ramla
ställa oss upp o samla
modet o kraften att ta oss vidare

Kärleken är så här
Den ger o tar, bygger o tär
Vi spottar o svär
Älskar o är
Men
Kärleken är ju så här

Fem år har gått nu
Du
är det i särklass mäktigaste som har hänt-mej
Nån där uppe måste ha sänt-dej
ner hit till mig
för du är bortom allt för mig.
Bortom allt..

Mitt liv
Ditt liv
blanda sen.
Känn
Det kallas kärlek min vän
Det var vi då när det var tungt o det är vi än
Låt oss fortsätta ner till dalarna o upp igen
Lovar.
Kärlek är - dalar o toppar
känslor o kroppar
ömhet o närhet
förtroende o ärlighet
men mest bara en stor jävla hög med härlighet

Som den flitige läsaren har noterat beklagar jag mig ofta över den egocentriska människan. Det känns inte som en slump att det händer just nu. I en tid där det socioekonomiska systemet har satt sina klor i den största delen av världen blir det viktigaste pengar.
   Allt går att köpa, till och med jordgloben (all inclusive) eftersom miljön uppenbarligen inte är värd att rädda. Allt går att räkna i pengar.
   På bekostnad av medmänskliga värden.
   Jag såg en medioker film om ett viktigt ämne för någon kväll sedan. Den hette "human trafficking" och handlade om människohandel.
   En siffra säger att 800 000 barn och människor säljs varje år. För att cash is king. En människa går att sälja för 1000 spänn om och om och om igen. Dag efter dag efter dag. Inte knark. Inte alkohol. Människor är marknadens hjärter ess.
   Det kan inte vara hållbart i längden.
   Tror jag.

Därför följer en dikt om myntet med två sidor. Egosimen och kapitalismen. De koordinerar. Samverkar. För att bryta det ena behövs det andra också brytas. Och den råa egosimen vill jag orda om:

Den här dikten handlar om de som pratar om sig själva,
pratar om sig själva,
fortsätter att prata om sig själva,
för att sen.... prata om sig själva
allt på grund av för höga tankar om sig själva.
De får mig att skälva.
Själva -
konceptet för medmänsklighet
tycks inte finnas i deras medvetenhet.
Hört talas om ascocial pratsamhet?
Egoister är fulla av det. Utan att de vet.
Skrämmande,
alla längre bort än en centimeter blir främmande.
Därför snurrar allt kring den egna personen
diskussionen
besluten
instituten.
Solen personfierad,
fast än mer raffinerad!

Puuuuh

detta myller av jag-sägare,
jag-hejare.
jag vet inte om jag grejare´
om jag får sägare´.
I ett större perspektiv undrar-man,
speciellt jag som undrarman
om det nya socioekonomiska systemet gör att vi plundrar-varann
blundar-för-varann.
För vad sätts först
när kapitalet är störst?
När allt går att köpa och sälja?
Urholkningen av medmänskliga värden får vi svälja.

Egoism går hand i hand med kapitalism.
Denna jag-fetischism
leder undergången av större och viktigare värden
än att sätta ett pris på världen.
Jag vill slita isär-den
handfattningen
innan jag tappar fattningen.
Det är ingen överdrift
utan en underdrift.

För att alla ska begripa tar jag det på engelska också:

I´ll put it out universal
for you to learn and rehearsal
than you learn me and I take it reversal.

Ofcourse
Im talking ´bout that indivdual intercourse
Where the ego of yours
be the source.
You should need an internal divorce.
Just break up
Go out and se the world without make up
Se all the other people, even try to hook up.
Who knows,
yoy might end up liking one of dose.