Ibland är människor märkliga. Idag stötte jag på en busschaufför som var lite märklig.

    Jag var på stan för att boka biljetter till operetten "Barberaren i Sevilla" av Gioacchino Rossini.

    Sidospår: Italienare har grymt sköna namn. Det ligger rätt i munnen på nått sätt. Om jag fick en son skulle jag kunna tänka mig att döpa honom till Salvatore Schillachi efter fotbolls VM-90s supersub och skytteligavinnare.

     Hur som helst har jag aldrig upplevt kultur av det nämnda slaget. Jag har varit på dansfars, ståupp-shower, musikaler, teatrar men aldrig på en opera. Min nyfikenhet på livets breda innehåll gör att jag vill passa på när ett tillfälle som detta dyker upp.

     Till min förvåning har reaktionerna från omgivningen varit en smula nedlåtande eller ifrågasättande. Kommentarer i stil med: Va, vad ska ni göra på en opera?

     Förblir inte outforskade upplevelser outforskade om man inte prövar sig fram? Vill man inte bredda sin referensram? 

     När biljetterna var bokade skyndade jag mig mot busskuren där bussen stod och brummade högljutt. Och med bara ynka tretton meter kvar till bussen rullar den igång. Den kommer mot mitt håll.

     Jag är utan val och höjer handen med förhoppning om att busschauffören ska se mig och stanna och låta mig kliva ombord. Bussen stannar.

     - Tack, snälla, blir de ord jag väljer att ge till busschauffören.

     Då vräker han ur sig att nästa gång kanske jag inte skulle ha samma tur!

     Det var underligt, sade jag, jag som trodde det handlade om en god människa och inte om tur.