Jag tar vid där jag slutade sist. Maskrosen. Havet. Färjan. Minnena.    

      Det här är den utlovade uppföljaren till Utsikter från en jolle.

     Det vore en skymf mot mitt eget minne att inte nämna maten från den finlandskryssningen jag upplevde för några år sedan och tidigare berättat om. Och inte vill jag vara uppstudsig mot minnet när jag vet med vilken kraft dess framtida hämndaktion kan komma med.

       Så jag gör bäst i att nämna maten.

       Jag skulle vilja påstå att det är i det närmaste kutym att ta en bit mat på någon av båtens två likgiltigt tråkiga restauranger och samtidigt spana på det mobila människomyllret. Främst får man studera pensionärer som tar sig framåt i sävligt tempo och flockar med ungdomar som inget annat vill än att supa sig ostadiga och oblyga så att de kan dra sina inlärda raggningsrepliker från senaste herrmagasinet utan att bli generade.

      Innan man sätter sig till bords och får en ingående lektion i livet som antingen ungdom eller pensionär, man väljer vad man vill studera efter eget skede i livet, väger man sin tallrik med köttbullar och potatis (det är nämligen alltid köttbullar och potatis som serveras och om det mot all förmodan inte skulle vara köttbullar och potatis skulle det med största sannolikhet vara köttbullar och potatismos) vid en våg hos en mulliga kassörskan och får betala 67 kronor.  

      Alltid 67 kronor, om det inte är fel på vågen.

      Räkna med att köttbullarna är hårda och potatisen ännu hårdare. Brunsåsen lever med lite tur och lite kryddning upp till ett knappt godkänt. Sämre mat, som är värd 67 kronor, är svår att föreställa sig.

      Inte nog med att maten är "sådär" (skulle kunna skriva dåligt tillagad och svåräten - men "sådär" kändes en aning mildare) den tvingar dessutom de flesta passagerarna att skynda mot toaletten.

       Eftersom ingen människa som inte gör 60 m under 5 sek hinner ner till dockskåpshytten är många toaletter strategiskt placerade utanför matsalen.

      Jag minns:

      När jag kom in möttes jag av små toalettbås (varför är allt så jävla litet på färjor? Kom det med funktionalismen?) tätt intill varandra med en halvmeter tomrum undertill och ovantill. Det hade lika gärna kunnat vara fem toamuggar bredvid varandra utan skiljeväggar. Alltså var det bara att glömma allt vad ljudisolering heter, här var öppenhet tydligen prioriterat.          

         Glamour?

         Jag försökte sköta mitt bestyr någorlunda tyst och finkänsligt. Det var ett pyssel att få till det. Det krävdes en insats och jag gav en insats. Vad gör man inte för sina medmänniskor?

        Under tiden kom andra in och släppte alla hämningar, volymen var dynamitisk, på vardera sida om mig.

       Där satt jag och log.

       Jag hade hittat en plats att referera till när någon pratade om helvetet på jorden.