Jag plockar fram ännu ett minne från tiden som vikarierande hemsamarit.

      Två somrar sen.

      En kväll blödde jag. Mina läppar var uppskrapde, hakan var uppskrapad. Händerna och knäna likaså. Jag hade ont på mer än ett ställe. Dessutom var min cykel förstörd.

     Jag vet inte om jag gjorde rätt eller fel den där kvällen.

     Jag vet bara att att om samma sak hände igen skulle jag precis som då inte cykla förbi. Minus cykel förstås, jag är ju utan.

     Jag hade avslutat mitt kvällsskift på hemtjänsten och jag skulle cykla in till stan och möta min tjej. När jag trampade som bäst mötte jag ett par unga herrar (unga betyder att dem var något år yngre än mig). Herrarna såg ut att ha det gott, skrattade och verkade vara på festhumör. Precis när jag ska passera dem kommer en ölburk farandes mot min tinning.

     Skulle den ha träffat skulle jag med all sannolikhet ramlat rätt ut på bilvägen och slagit mig rejält illa.

      Jag tvärnitade. Fällde ned stöde på cykeln.

      Frågade vad de i allsin dar höll på med?

      Vad som hände sen är egentligen irrelevant. En ilsken och aggressiv kille, lite blod, lite smärta, lite värk senare och jag minns än idag hur hårt och fort hjärtat klappade långt efteråt.

      Skulle jag ha trampat förbi våldet? Det kan tyckas petitessigt att reagera på en ölburk som kommer farandes. Skulle jag ha låtit nån annan ta smällen senare den kvällen? Skulle jag ha svalt mitt civilkurage och min framtidstro?

      Aldrig, tveklöst. Jag svarar som Jan Guillous karaktär Erik Ponti skulle ha svarat: Jag vet bara en sak. Man får aldrig låta sådana som honom segra.

       Och jag har en annan historia i bakhuvudet:

       En arbetskamrat till min far satt i en tunnelbanevagn i Stockholm. Vagnen var måttligt full. Några säten bort satt en mörkhyad manmed sina två små barn och sin fru. Kanske skulle de på bio eller kanske skulle de bara åka hem.

       In  i vagnen stövlar ett gäng på 5-6 skinnskallar in. De är högljudda, de har ölburkar i nävarna och har rakade skallar.

        De är stereotypen för vad många skulle kalla en rasist.

        När de får syn på den mörkhyade mannen går de dit och börjar tjafsa. De kallar honom negerjävel och annat. De spottar på honom. Och de turas om att förnedra honom framför hans livrädda familj.

        Alla i vagnen tittar åt ett annat håll. Jag vet inte åt vilket.

        Det är på väg att urarta. Rasisterna blir mer och mer våldsamma. Det är då min fars arbetskamrat reser sig upp och säger att "nu får ni fan sluta". Till svar får han alla tänderna utslagna, käken bruten och alla benbrott man kan tänka sig.

        Inte en enda, inte alla tillsammans, inte två och inte fyra lyfte ett finger när en man blev en blodpöl och därefter liggandes i koma.

        När jag tänker på den historien kan jag tveklöst meddela att jag hellre blir en blodpöl än en av alla de som cyklar flrbi en flygandes ölburk och somnar i dekadens.