Solande strålar söker sig in mellan uppvikta persienner och träffar klen rygg och rödbränd nacke efter att solskyddsfaktorinsmörjningen vid senaste utomhusvistelsen förvirrades bort och det där voyeurisminfluerade ljuset bär med sig sående förutsättningar för god dag. Medan jag skriver inledande mening bestämmer jag mig för att på bästa sätt förvalta detta av vädret generösa erbjudandet.

     Jag ser att klockor för en nylig stund sedan passerat tidigt stadium av uppvaknande och jag ska erkänna att dåtida Jag inte ens i vildaste föreställningar trodde att jag skulle spendera ett halvår med uppstigningar på pre-sidan av sjustrecket och snart har jag under sex månader trotsat min egen oförmåga att tro rätt om tiden där framme. Eller tro rätt om mig själv där framme. Eller är det kanske samma sak?

       Det som har gjort att morgontröttaste Jag vecklat ut attitydladdat mellanfinger mot min egen tidiga föreställning om otidiga morgnar har med Baywatch att göra. Lite mindre än mer. Men ändå; baywatch:

      I ett ganska begynnande läge sökte jag efter en kognitiv mönsterbrytare och ganska omedvetet fastnade jag för ”Snart så”. ”Snart så” har iklätt sig rollen som ovärderlig livräddare med übertajta röda speedos och upplevs av undertecknad faktiskt som några strån effektfullare än den oefterhärmlige Mitch Buchannon. Kanske att Mitch skulle vinna om det kom till kraftfulla crawltag i simbassängstävling eller om det gällde att sladda gula jeepar på sandstränder. Men i många andra avseenden är ”snart så” en oslagbar mental påpuffare som gör att man härdar. Står ut. Kämpar. Orkar lite till. Klarar av att stänga av larmet klockan 06.20 och gå upp på morgonen utan att solka ner sina tankar med självömkan.

        På så sätt ett knippe extra muskler, extra hjärna, extra hjärta och extra extra av allt.

        Fast man ska inte glömma det amerikanska uttrycket om flippsidan av myntet.

        Ty.

        ”Snart så” kan också vara nästan det direkt omvända. Att man uthärdar framhärdar och härdas och härdas och sen plötsligt är man bara stelaste konservativa benen på en redan upptrampad stig. För ibland måste man göra revolution. Lämna slående pojkvän. Bryta mönstret. Frigöra sig från gangstrande vänner. Göra sig av med vanorna. Sluta på jobbet. Säga emot. Göra annorlunda. Bryta en norm. Strejka. Svära. Och då funkar det inte med att uppmuntra sig med ett ”snart så”. Då slutar det med att man får ett slag till och ett till och ett till eller att lönen står statiskt still eller att du åker fast på sista stöten med gänget eller att du till slut blir beroende av din, i avslappningssyfte, alkoholkonsumtion på vardagarna.

         Det svåra blir således att veta när brytpunkten är nådd.

         När pendeln slår över.

         När skiten man står ut med börjar påverka en på andra plan.

         Jag vet inte själv. Det kanske handlar om luddiga inre gränser som låter lika abstrakt som det är. Men just nu spelar det ingen roll. Jag hittade en viktig livräddare i ett skede när det behövdes.

          ”Snart så”.

          Det här halvåret har jag tillåtit mig att tänka orden och låta innebörden insupas för att klara av ett vikariat som jag inte trivts på. Och just nu känns det rätt gott att morgonen fortfarande är i sin linda och jag har redan skjutsat sambo till tåg, läst kapitel i Katrine Kielos Våldtäkt och Romantik – så inom kort kommer jag berätta om bokraderna därifrån – och nu sitter jag och strör ut några ord på en blank dataskärm och leendet vidgas av vetskapen om att snart är tidiga morgnar över och ”Snart så” får gå tillbaka till sitt vakttorn.

David – undrar om ni har någon livräddare att berätta inlägg om?

 

Jake

3 juni 2008 15:29

Haha! Nu är jag övertygad om att jag kommer vinna. Du kommer ALDRIG palla att skriva en halv uppsats varje dag.

Men keep up the good work. :D

Förresten, hur kan du undgå att namedroppa Mitch B utan att i samma mening nämna Nyköpings alldeles egna baywatch-stjärna Lill-Mitch?

 

Ullis

3 juni 2008 23:08

Halloj,
jag har börjat använda mig av något jag själv tycker är enklast att kalla "det är okej", som ett litet mantra. Kanske snarare ska läsas som "jag är okej". Saker får ta tid, kraven på mig själv får sänkas. Det som inte sker precis nu sker sedan. Eller kanske aldrig men det är också okej. Och även det som är dåligt kan vara okej. Det kan leda till bra saker. Sedan. Också att använda sig av ett här och nu i okejandet. Att undvika ta ut saker i förskott, oavsett om det är bra eller dåliga saker. Just nu har det här hänt och det får man fixa alt. det här jag är rädd för har inte hänt så det behöver inte fixas. Kanske låter flummigt och ostrukturerat men det är mitt sätt. Och det är okej för mig. Just nu.
Fantastisk blogg by the way!! //U.

http://kastrullapan

 

David

4 juni 2008 15:55

Ullis,

vad glad jag blev av din kommentar. Det är så skönt med respons. Ibland när jag skriver blogg känner jag mig lite som det där gifta paret med svartvitt bröllopsfoto som har hängt ihop så länge att responsen endast med ansträgning når mmm-svar stadiet. Det är inte direkt stimulerande. Jag vill höra andras tankar, läsa andras ord och få okejande-inlägg postade som dessutom får nån att dra i varsin ände av smilbandet. Tack!

 

Jakob

4 juni 2008 23:20

Det är lite det som är problemet med en blog Dave...

Dina tankar är det som drar folk hit dag efter dag. Det är DU som är intressant, inte vi. Men jag förstår helt vad du menar, responsen du får gör ju att du tycker det är värt att fortsätta, eller?

Bara det att jag tror inte att bloggande är det optimala mediet för att föra dialog/debatt.

Peace.

 

David

5 juni 2008 07:06

Jakob,

jag eftersöker inte debatten eller dialogen. Jag uppskattade kommentaren och ville mest förklara varför - just för att en blogg är envägskommunikativ i princip, därav liknelsen med det gifta paret som förvisso kanske var mer förvirrande än illustrativ. Hur som helst är det därför det känns extra trevligt när man väl får respons.

Fridens liljor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...