Dag har ersatts av kväll. Och det är inget märkvärdigt, fast ändå värt att lägga märket till. Kvällen varar sin stund trogen och sen breder natten beslutsamt ut sig över vidsträckt stad. Innan natten tar över sitt sena skift och låter kvällen ta igen sig med återhämtande vila ska tid fyllas.

    Mina kommande timmar är hängivna åt ord. Några kommer stå uppställda som soldater i givakt på flimrande skärm i den här formen. Andra ord kommer lägga sig tillbakalutade med händerna bakom huvudet och ett grässtrå i mungipan och vänta på sin tur att få synas.

    Först kom morgonen och då sov jag gott.

    Därefter kom dagen och om jag leker med tiden som vore den endast ord i blogg och om jag då kunde se mig om och syna tidigare tidpunkt skulle jag skriva:

    Jag ser ett IKEA-bord i mörkbrunt träslag som är övertäckt av a-4 ark, stenciler, utskrifter, bokuppslag, kollegieblock och pennor. Vid ena änden sitter jag med frukostsmörgås i hand. Och om jag från min sida av bordet ser tvärsöver (nu låter det som om bordet skulle vara sju meter långt och om jag säger att det är så långt är det en överdrift: Det är så långt.) kan jag med stor möda fästa nyvaken blick på min fästmö som knappt sticker upp vid bordskanten (nu låter det som om jag överdriver hennes litenhet. Det gör jag inte.).

    Hon gnuggar sig i hårbotten av studiernas krävande ansträgning som varenda student dagligen gör runt om i avlångt land.

    Jag vet vad hon håller på med. Det är intressanta grejer. Hon har skrivit ut tre artiklar från en lokal tidning. Alla avhandlar skildringar om ett specifikt miljonprogramsområde.

   Forskarfakta: Medvetet gjorde hon ett selektivt urval där alla artiklar som behandlade kriminalitet togs bort. Det var ganska många; när hon artikelsökte fick hon fram ungefär 2 av 50 artiklar som inte återkopplade till brottslighet. Hur representativ den bilden är låter jag var och en fundera vidare på. I det här sammanhanget nöjer jag mig med att konstatera att dessa bortselekterade artiklar sannolikt hade gjort uppgiften betydligt enklare att utföra. Men utmaningen låg i att ta något närmare, som man kanske kan kalla det maskerade vardagliga talet om bostadsområdet och indirekt alla som bor där.

    Hon ska genomföra en analys av språk och text för att se vad som döljs bakom de vardagliga formuleringarna som når ut till brevlådor med efternamnen johansson, abbot, te tsung och veradottir.

    Vi diskuterar mycket. Vrider och vänder. Hon låter mig vara med på litet hörn där och ett annat litet hörn nån annanstans. Och hon berättar om hur hon bryter ner varje artikel till små fragment och därefter kan ett annat pussel läggas. Slutsatserna är många och hon är inte där än. Fast vägen till målet är nog så viktig och givande.

    En metod hon använder är att göra s k associationskedjer som utgår från de nyckelord journalisten beskriver området med. Många ord är av stämplande karaktär och skapar bilder i huvudet.

    Jag var själv testperson och associerade exempelvis nyckelordet ovanlig på följande sätt: speciell, udda, egna, egen, annorlunda, utstickande, särskilt, stigmatisering, mobbning, ideal, normer, värderingar, defintioner.

     Kontentan är att med små nyanser i språket döljs mentala bilder som sätter gränser för identitet och handlingsutrymme eftersom att orden blir morgonkaffets sanningar. Ett ord, en bild, en sanning.

     Innan jag nämner effekter kan man själv grubbla på vem som skriver det där ordet? Vem som skildrar vem? Varför just de ska skildra dem? Vems verklighet och sanning blir det då vi lever efter?

      Man kan helt enkelt påstå att i den lokala morgontidning skriven av svensk medelklass står en version om en verklighet skildrad av en grupp som får stå som normbildare. Den versionen är sann men man får inte glömma bort att det finns flera versioner som kan ge ett större spektrum över den svåröverblickade verkligheten.

     När allt ställs på sin spets: vem har ensamrätten till makten att komma till tals medan övriga blir åhörare. Det tolkningsföreträdet bör ifrågasättas varje dag i veckan.

     Hur skulle din associationskedja på nyckelbegreppet sociala problem se ut och vilka mentala bilder framkallar det?

 David - läser morgontidningen med kritiska ögon i morgonbitti

Jag har blivit utmanad av Åsa Petersen, http://asapetersen.blogg.se/, att berätta sju sanningar om mig själv. Det här är vad jag droppar.

1) Jag kan inte koordinera rörelser till rytmisk musik men stoltserar med den tungtunga meriten att under en uppvisning i aulan på högstadiet ha dansat mig igenom två minuter med små moves endast för att avsluta numret på toppen av en klassisk gymnastikpyramid med fyra personer.

2) Om jag möter duvor på gator tar jag omvägar för att jag är fobiskt rädd att min hälsena ska bli attackerad.

3) När jag har bar blek överkropp skämtar alla om att de blir bländade.

4) Jag kommer aldrig sola solarium. Jag solar i skuggan. Med t-shirt på.

5) Jag hatar våld. Hatar våld. Ändå. Vid nått nyår för länge sen som jag helst vill glömma såg jag hur en via-långa-omvägar-bekant stod och slog på en försvarslös äldre man. Jag sa åt honom att sluta. Det gick inget bra. Han blev sur och stod så där aggressivt nära som spelarna i spanska ligan gör ibland och jag vet inte hur det hände men jag slog till killen två gånger. Tror det var den där Paolo Roberto grejen att slå eller bli slagen som instinktivt fick min näve att knyta sig. Senare samma kväll letade han efter mig med avslagen flaska och så sa att han skulle skjuta mig med en "fucking jävla pistol". Lite senare möttes vi på nått ungdomsdisco och han ville "ha ett frislag". Det fick han inte. Ännu lite senare var han med på Efterlyst på teve. Det känns fortfarande inget bra.

6) När jag var liten och vi bilade upp till släkten i Luleå tittade jag alltid alltid alltid ut över skogarna vi passerade och letade gömställen ifall det skulle bli krig. Jag hittade rätt många.

7) Be mig lösa något tekniskt och det är förlorat.

Jag utmanar:

Super Maria - www.super-mary.bloggagratis.se

Totte - www.6hetleyroad.blogspot.com/

Sara - www.sweetlife.bloggagratis.se

Lakrisalen - http://lakrisal.bloggagratis.se/

Vita brevis - http://vitabrevis.bloggagratis.se

Isabelle Ståhl - http://whiteandnerdy.blogg.se/

Matilda - http://mystiskt.blogspot.com/

Regler:
Länka till din utmanare
Berätta 7 sanningar om dig själv
Utmana 7 bloggare
Lämna meddelande till dem du utmanat

För nån tråkigt stillsam kväll sen satt jag och konverserade om det ytterst märkliga fenomenet att många korta och långa människor har en förkärlek till att fokusera på mollinslagen i vardagen. Det lägger sig som en ockuperande hinna över glädje och vålmående. Nästan så man tror att följande ordspråk behöver en korrigering; ett tillägg:

    Efter regn kommer solsken - och därefter kommer nytt regn.

    Laestadianmentaliteten lever kvar.

    Så jag har ett tips. Att använda eller förkasta. När man frågar någon "hur är läget/hur mår du/sho bre´ vad händer len" och den svarar att det är "småtungt/dåligt/ey fan det är fett med kefft" då följer man i regel alltid upp svaret med att fråga vaddårå. Däremot om någon svarar att "det är bra/stabilt/softish" så låter vi följdfrågorna utebli. Varför är det goda inte intressant?

     Så tipset. Att använda eller förkasta alltså, är att när någon svarar att det är bra, även om det bara är en fras för att kunna hasta vidare, följ upp följ upp. Kanske att det är värt att även då fråga "hur kommer det sig?" och ta del av det braiga positiva optimistiska glädjefyllda som man allt för ofta glömmer bort i vardagen på jobbet i novembermörk månad. 

      Jag tror det ger cirklar på vattnet. Och kanske hjälper det till att bli av med den där ockupanthinnan.

      Man får då högst sannolikt ta del av nygräddade bullar, rofyllda frukostar, en insändare i tidningen, ett barnbarns första ord, en lyckad tipsrad, rätt lag som vann matchen, snyggaste killen som hälsade på en för första gången, snöänglar, ett telefonsamtal från en gammal god vän, en komlimang på perrongen av en främling, en fällande dom, en friande dom, en första pirrande kyss, ett jobberbjudande, en saftig löneförhöjning, en politisk reform, en dikt som ställer allt uppochned, ett minne från tid som bara ger smilbandsutsträckningar och så mycket annat som gör dagar bra och måendet väl.

      Så tipset är att dyka ner i andra människors bra dagar och se vad som döljer sig bakom leenden bakom svaren. Där däljer sig säkert påminelser man kommer behöva när novembermörkret snart faller.

David - mår bra idag. Har ätit en god frukost mittemot strålande fästmö och knappt kunnat koncentrera sig på DN:s alla delar. Sedan väntar läsning i soffa och finfin lunch och senare ett endorfinutsläppspass.

Jag har pussel att lägga och jag vet inte om det är för många bitar för att jag ska klara av genomförandet. De sista delarna kanske kommer att hamras fast. Jag vet: våld löser ingenting och det borde fler bli varse. Det om något borde vara ett av uppfostrans fast förankrade uttryck. Inte motsatsen. Aldrig motsatsen.   

    Hur dumt är det inte när man ser folk som slår hårt på teven med öppen handflata för att den ska få liv och säger "lite våld löser allting"? 

    Mitt pussel är inte ett pussel om våld, det är ett arbetspussel.

    Eftersom jag är arbetslös och har skickat närmare hundra ansökningar och varit på intervjuer och fått nej på nej på nej skulle man kunna tro att texten är en självömkansventil. Det är det sista jag vill åstadkomma, jag tycker inte det minsta synd om mig själv. Det jag vill är däremot att sätta in min situation i ett större sammanhang.

      Pusselbit 1.

     Att vara arbetslös är att balansera på en smal lina. På ena sidan finns nedstämdhet och på andra meningsfullhet (läs: långtidsarbetslöshet vs. sysselsättning).

     I ett samhälle där arbete är centralt blir arbetslösheten kontrapunkten, dess periferi. Där vill ingen synas (om man ens syns där). Arbetsmoralen är så djupt rotad att den finns överallt. När jag en dag pratade med en psykiskt sjuk man förklarade han att trots att han inte kunde jobba och få lön vore det "fult" att inget göra. Sjukpenningen ska man göra sig förtjänt av. Så han åkte runt och samlade tomburkar, inte för att få pengar själv som man först kan tro, och annan skräp. "För att hjälpa miljön och för att arbeta". Han cyklade runt varje dag från morgon till eftermiddag och gjorde det han kunde.

     När man är arbetslös tappar man många rättigheter (och möjligheter). Speciellt med nya direktiv från ny regering. Man kan inte tacka nej till jobb och när sånt händer känns det som om någon med svarta Dr.Martens stampar runt på ens själ. Med andra ord är det jävligt otrevligt. 

     Pusselbit 2.

     1998 fanns det 68 000 arbetslösa invandrare med akademisk bakgrund, enligt Åsa Petersens "Bortom Normen". Betänk hur det antalet ökar om akademiker tas bort som variabel.

     Pusselbit 3.

     Igår nånstans bland aftonbladets nonsensartiklar stod att läsa om städare som jobbade på McDonalds varje natt året runt. För en lön på 5000 kr i månaden. No free burgers. Kanske att det var en av Mittuniversitetets nyutexaminerade städare?

(läs: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/09/13/272344-ny-utbildning-nya-chanser/)

     När han bad om högre lön fick han sparken. Andra stod i kö.

     Pusselbit 4.

     Det sägs att invandrare slösar våra resurser. Om 68 000 akademiker inte tas till vara på är det inte "vi" som slösar resurser?

     Pusselbit 5. 

     Det framstår som en smula komiskt i sin tragedi att vissa hävar att strukturell diskriminering av invandrare inte existerar i Sverige. Att det istället handlar om att "de" inte vill jobba. "Det är kulturellt".

     Pusselbit 6, 7, 8, 9 och 10.

     Välj fritt bland dina egna exempel av arbetslöshetens dysterhet och sätt i relation till städaren på McDonalds, anställd av ett städföretag, som tyckte att arbete under årets alla nätter borde vara värt lite mer än femtusen och fick sparken.

      Han är mitt pussel.

Vi ska ta folkfull buss ut till stormarknad och inhandla tunga kassar fyllda till bristningsgränsen med mat. Kyl och frys ska sen ta över kassarnas bristningsgräns och när allt är milimeterinpackat kommer det kännas som det gör efter varje storhandling. "Aldrig mer kommer vi behöva handla, det här räcker för evigt".

    Tre dar senare fejsar man sanningen: att det redan fattas mjölk och grädde. Sen blir frukten dålig. Köttfärsen tar slut. Kylen blir tom.

    När vi, vi är den här dagen jag och min kärlekskompanjon, närmar oss busshållsplatsen ser vi en äldre dam som står och trampar. Klädd i mörkblå gummistövlar med vit kant, rosa mysbyxor och vit vinterjacka. Hon röker otåligt, det matchar de trampande fötterna. Hon blir omdelbart sur på oss när vi kommer och kastar ett ilsket "vad gör ni om dagarna egentligen" på oss.

      "Vi studerar"

      "Och det ska jag tro på."

      "Ja, men det är det vi gör. Varför tror du inte det?"

       Hon pratar vidare. Lite osammanhängande, hoppar raskt mellan olika ämnen och toner och känslor. Jag får intrycket av att hon har ett stort behov av att få prata av sig och att hon vill hinna med allt allt allt innan bussen kommer.
       Hon gråter mycket. Över att hon inte längre får vara förskolelärare. "Det har de tagit ifrån mig." Över att hon befinner sig i Norrland där folk inte säger nått till henne. Hon längtar efter att slippa känna sig så ensammen i ett kallt, grått västerbotten. Jag frågar var hon kommer ifrån och hur längre hon har varit här uppe. "I 27 år."

       "Hur hamnade du här?"

        "Jag svarade på en kontaktannons."

         Hon berättar att de enda som pratar med henne skrattar åt henne eller är elaka. Förutom de på behandlingshemmet där hon bor. Hon pekar på en blå byggnad en bit bort. "Dit flyttade jag när jag blev sjuk och inte fick vara förskolelärare längre."

         Mer hinner vi inte orda om för bussen kommer tidsenligt och hon gör sig redo. Torkar några tårar, fimpar cigaretten och letar fram busskortet.

          "Tack för pratstunden" säger vi alla tre och ett leende tittar fram.

          När vi har satt oss på bussen som ska ta oss till tunga kassar och jag ser henne några säten framför oss tänker jag förhoppningsfullt att de korta meningar vi bytte med varandra kanske trots sin enkelhet betyder något, kanske gör det att hon känner sig lite mindre ensam i det väldiga norrland.

David - slår ett slag för pratstunderna

Jag sitter på bänkar utanför tågstationer och pratar med vän om inre trygghet som i vårat samtal är likställt med självkänsla. Det är en identitetsbidragande maktfaktor, ty självkänsla är i den upphöjda hierarkiska positionen att den överordnar sig andra stora ting som t ex mänskligt beteende. Med andra ord är det en del av sig själv som är mäktig och viktig.

     Ljuden som kommer ut ur röda munnar har gått igen den senaste tiden för mig. Har på så sätt varit ett återkommande tema. Ni vet, man tänker på det, pratar om det, hör talas om det och försöker sig förstå sig på det i allt omfattande innefattande. Jag antar att det är som när man är full av olycklig förälskelse i molekylerna inombords och ser kärlekspar gå hand i hand överallt man vilar blicken och på radio spelar de plötsligt bara låtar om smärta och hjärta. Eller som när någon i ens omgivning får barn och då uppenbarar sig bebisar i barnvagnar på varenda kvadratmeter. Eller som numret 23 i den genomusla filmen “the number 23” med Jim Carrey.

     Det började för tre veckor sen. Jobbade på boende och spenderade morgontimmar nedsjunken i soffa framför nyhetsmorgon på kanal fyra. Gäst var Linda Rosing som berättade om botox i läppar och panna och silikon i bröst och om hennes behov av att se bra ut/bli sedd. Hon sa att det var en revansch att gå från mobbad som liten tjej till att nu bli åtrådd av män. Jag vill behaga män och få den bekräftelsen, var hennes egna ord.

     När Thomas Johansson fick ordet berättade han om en undersökning han nyligen hade gjort. Han hade intervjuat män på ett gym. Jag minns inte om han medvetet hade sökt intervjupersoner som plötsligt hade börjat träna mycket men jag har för mig att det var så det förhöll sig.         

     Plötsligheten kan vara en ledtråd i sammanhanget.

     Männen byggde alltså muskelmassor under en lång tid och Johansson fanns i bakgrunden och frågade och antecknade. Till slut visade det sig i majoriteten av fallen att byggandet av musklerna förvandlades till något mer än bara kropp. Självkänslan byggde liksom nytt bo i stora biceps, lår och bröstmuskler. Vilket fick konsekvensen att när man låg på latsidan och tappade muskler började man må psykiskt dåligt.

     Han gjorde en koppling till Linda Rosing, och som jag tror att man kan ta vidare till att innesluta många fler, och det han menade tror jag var att när självkänslan förkroppsligas blir beroendet en naturlig följeslagare. En tajt sådan.

     Man kan inte sluta gymma.

     Kan inte sluta spruta in botox i läppar, silikon i bröst.

     Kan inte sluta gå ner i vikt.

     Självkänslan blir inte längre en stark fristående del i det inre där den är väl skyddad. Det blir istället ytligt sårbart - man tror inte att man är mer än det synbara. När det synbara i själva verket bara är en centimeter på isbergstoppar.

     När våra munnar slutar skapa ord och jag sitter på tåg till arlanda fortsätter kvävda ljud att stimulera tankeverksamheten. Det ryms mycket i funderingarnas förlovade landskap:

     Hur idealiserandet sätter käppar i gamla hederliga trähjul. Hur vi kritiserar size zero modet och ändå är skyldiga till dess existens. Hur vi fördömer konsumerandets bieffekter och ändå bär byggstenarna med krökt rygg. Hur vi sliter oss i rött hår i ren förtvivlan för att kapitalismen urholkar medmänskliga värden trots att vi varje dag upprätthåller dess varande.

     Förundras över att en Louis Vuitton väskor går före en delad upplevelse med en medmänniska. Över att folk gör materiella investeringar men missar att investera i sina kamrater, sin familj, sig själv. Förundras över att behöva förundras över om folk har glömt bort vad som verkligen är viktigt och vad som är riktiga rikedomar.

     Har vi glömt det? Och är det i så fall på bekostnad av vår sanna identitet?

Jag nuddar tangenter. Låter nedslag dugga tätt. Önskar ibland att det lät lite mer som en gammeldags skrivmaskin. Högljudd och bråkig, lite som en storebrorsa. Kanske att det är varje ung skribents dröm?

   Att ha en skrivmaskin där tillblivande ord är smattrande Arior i örongångar.

   Den senaste tiden har jag läst välfyllda boksidor i en ur många aspekter intressant kvasisociologisk studie. Även om den inte uppfyller kriterierna för ett gediget metodologiskt verk och har andra brister uppmärksammar den frågor som är värda att skänka tankar. På omslaget står det "Förklädd till man" och boken handlar om fenomenet manlighet och kvinnlighet (om man nu köper att det finns något sådant könsspecifikt?). En kvinna, Norah Vincent, gör om sig till man, Ned, och infiltrerar miljöer som vanligtvis är förbehållna män. Spelplatsen är amerika och bowlinghallar, pubar, strippklubbar och andra tillhåll i olika delstater där manligheten kan synnas ur hennes kvinnliga perspektiv.

    För att lyckas med sin ett och ett halvt år långa observation kör hon intensiv styrketräning, fixar specialgjord skäggstubb och gör en massa andra förändringar.

    Hon går till en röstcoach för att lära sig prata mer som en man. Röstcoachen hävdar att kvinnor pratar snabbare och med fler ord och avbryter andningen för att få ur sig allt på en gång. Iakttagelser under hennes middagsbjudningar hade visat att kvinnor ofta lutade sig in i konversationen och pratade med många ord, "liksom ber att få blir hörda", medan männen ofta lutade sig tillbaka och uttalade orden med kortfattad auktoritet.

     Stämmer det även vid middagsbjudningar i ditt vardagsrum? Vad betyder en sån liten detalj i förlägningen?

     Norah beskriver också andra små betydande detaljer med skicklig träffsäkerhet. Vissa noteringar kan med sin tydlighet säkerligen bidra till överbryggande förståelse och större hänsynsfullhet om man läser och tar till sig. Hon skriver målande om skillnaden mellan att gå längs en gata som kvinna och senare längs samma gata som man. Gatan där hon vandrar omkring på ligger där hennes hus finns i nån vanlig stadsdel i en vanlig amerikansk stad:

       "Om du var kvinna kunde du inte gå obemärkt förbi. För dessa män var du föremål för lust eller åtminstone lätt åtrå, du behövde inte ens vara snygg - antingen det eller så var du en simpel fitta som skulle sättas på plats. Oavsett vilket följde de dig hela tiden med blicken, utan att blinka och med en självklar överlägsenhet."

      När hon går samma väg med den manliga kostymen, som Ned, stirrade inte männen längre. De vek undan blickar och visade på så sätt en form av respekt. "Att titta bort var för dem detsamma som att avböja en utmaning.. att se en hane (hon jmf med djurvärlden) i ögonen och hålla kvar blicken är en provokation, en inbjuden konflikt eller möjligtivs en homosexuell invit. Att titta bort är att acceptera status que, att låta den andre behålla sin lilla inflytandesfär, den lilla buffert av stolthet och värdighet som omger och skyddar honom."

     Därefter summerar hon att "det var detta som hade retat mig så när jag som kvinna mötte deras stirrande, inte åtrån, om den nu över huvud taget fanns där, utan bristen på respekt."

       Kanske stämmer inte det Norah skriver men om hennes notiser från den vardagliga interaktionen mellan män och kvinnor är korn av sanning är det små små avgöranden för hur reproducerandet av den storstora mansvärld vi lever i går till.

Jag sitter i vackrare kyrka och tänker tankar på bortgång av den man vars begravning jag nu närvarar på. Hans hjärta sa ifrån, och jag undrar hur det låter när ens hjärta talar allvar på det viset med en. Hinner man svara någonting och vad säger man i så fall? Blundar en kort stund och ser honom framför mig tillsammans med hans fru bara för att sen titta upp och se tårar hos ensam änka med hål i hjärta och tomrum i liv.

    Sedan spelar son gitarr för att hedra sin far. Det är sorg i fysisk gestaltning. Jag ser hur fingrar bildar ackord och jag inbillar mig att han spelar på strängar som aldrig blivit spelade förr. Ser ögonen som snart svämmar över men inte ens översvämningar hindrar honom från att spela toner till sörjande bänkrader. Den här låten är för dig farsan.

     När sonen spelar snuddar min sorg gammal tid. Det hade kunnat vara min egen pappa som hade lämnat oss alla andra när han för två år sen fick en hjärtinfarkt.

     Mamma ringde på morgonen och väckte mig.

     - Pappa är på sjukhuset. Han har fått hjärtinfarkt.

     - Vems pappa? Morfar?

     Hur gammal en pappa än blir är han ju pappa och pappor är odödliga (tills den dan dem dör). Det är ju de som bär oss på breda axlar under konserter, som skjuter de hårdaste fotbollsskotten med de starkaste benen så att nätet nästan ger vika och oavsett ålder förblir de alltid oslagbara i armbrytning. Såna kan väl inte döden ge sig på heller. Eller kan den det? Är ingen undantagen? Ligger lurpassare och väntar på slitna hjärtans sista slag?

       Är det det vi kallar livets gilla gång?

       Vilka ackord skulle jag själv ha spelat för den man som för länge sen skrev den här dikten till mig om hans hjärta inte hade varit så pass starkt att det gav honom livets välsignelse till fortsatt gång?

       "Till min son

        Ibland tänker jag att jag ska ta alla vulkaner,

        göra om det till ett stort eldklot

        och skriva över hela himlavalvet att David är min

        son

        I skrivstil mellan Mars och Jupiter

        David är min son

        vad folk skulle tänka då!

        Är en ny frälsare född?

        Visst, så måste det vara, skulle jag svara.

        Men det verkar vara ett helsikes jobb och hur skulle

        jag ta mig till Jupiter

        så det slutar oftast med att vi går och bowlar

        min son och jag"