Först läser jag igenom hela domstolsutlåtandet på aftonbladets nätupplaga. Stureplansprofilerna är brottslingar står det svart på vitt och det är med andra ord offciellt nu. Jag är nöjd att tingsrättslinje faller och att det blir fällande dom för grov våldtäkt. Nöjd är på sin höjd vad jag har kapacitet till att vara. Vad mer kan man känna? För tjejen är det självklart en första upprättelse, kanske den enda hon kommer få. Hon är trodd. Samhället ställer sig bakom hennes berättelse: "vi tror dig när du säger att du har blivit våldtagen".

    Lite senare på kvällen spelas samtalet till larmcentralen upp på nyhetskanal. Jag ligger i bäddsoffa och hör "Jag har blivit våldtagen". När trumhinnan snappar upp smyger sig andra känslor in bland nöjdheten. Tur är väl det. En del hävdar ju att det är farligt att vara nöjd. Och jag är beredd att hålla med. Förhoppningsvis blir det ingen överklagan, utan straffet utdelas och fallet är uppklarat.

    Men kampen kvarstår. Alltid. För alla andra vars historier jag minns.

    Kan inte glömma de innan ögonlocksfall, andning blir tung och REM-sömn intas. Minns en ung tjej som somnade på en fest och vaknade med trasig flaska i blödande underliv. Killkompisarna som "skojade" tog hennes oskuld och hennes förmåga att få barn i framtiden. Minns en annan 13 årig tjej som var kär i en äldre kille som tog tillfället i akt och utnyttjade kärlek genom att låta alla hans kompisar ligga med henne. Brutalt. När hon inte längre ville fick hon fick känna kallt sågblad över ryggen. De skulle såga itu henne om hon inte fortsatte. Minns en annan tjej som blev kallad kryckan i skolan för att hon blivit våldtagen med en krycka. Först fysiskt våldtagen, sedan psykiskt våldtagen i skolan varje dag i ett helt läsår.

     Den gemensamma nämnaren är att ingen blev fälld.

     Kanske att jag strör salt. Kanske är jag lite för mycket av en puhig-åsna. Fast kanske är det viktigt att ta med sig energi från domen, och inte nöja sig, för att fortsätta fajten mot mäns våld mot kvinnor i alla former. Och det kan man göra på alla nivåer. Med en tillsägning i det lilla vardagsrummet när nån glömmer bort människors lika värde eller i det stora när en  hovrätt ändrar ett tingsrättsbeslut.

      Som ni förstår av ovan stycke menar jag att mäns våld mot kvinnor är av socialt konstruerad karaktär och därför också möjlig att omkonstruera. Ty vore det enkom så att mäns och kvinnor skillnader berodde på biologiska förklaringar skulle vi vara tvungna att kapitulera för våldet. Biologi, människans uppbyggnad, kan man inte ändra och slagen och sparkarna och våldtäkterna blir då till grymheter vi inte kan försvara oss emot.

     Jag vägrar tro på den förklaringen. Därför vill jag inte glömma de andra.       

Läs gärna tidigare länken "Sthlm finest (första epsioden)": http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/06/16/175411-sthlms-finest/