Jag sitter i vackrare kyrka och tänker tankar på bortgång av den man vars begravning jag nu närvarar på. Hans hjärta sa ifrån, och jag undrar hur det låter när ens hjärta talar allvar på det viset med en. Hinner man svara någonting och vad säger man i så fall? Blundar en kort stund och ser honom framför mig tillsammans med hans fru bara för att sen titta upp och se tårar hos ensam änka med hål i hjärta och tomrum i liv.

    Sedan spelar son gitarr för att hedra sin far. Det är sorg i fysisk gestaltning. Jag ser hur fingrar bildar ackord och jag inbillar mig att han spelar på strängar som aldrig blivit spelade förr. Ser ögonen som snart svämmar över men inte ens översvämningar hindrar honom från att spela toner till sörjande bänkrader. Den här låten är för dig farsan.

     När sonen spelar snuddar min sorg gammal tid. Det hade kunnat vara min egen pappa som hade lämnat oss alla andra när han för två år sen fick en hjärtinfarkt.

     Mamma ringde på morgonen och väckte mig.

     - Pappa är på sjukhuset. Han har fått hjärtinfarkt.

     - Vems pappa? Morfar?

     Hur gammal en pappa än blir är han ju pappa och pappor är odödliga (tills den dan dem dör). Det är ju de som bär oss på breda axlar under konserter, som skjuter de hårdaste fotbollsskotten med de starkaste benen så att nätet nästan ger vika och oavsett ålder förblir de alltid oslagbara i armbrytning. Såna kan väl inte döden ge sig på heller. Eller kan den det? Är ingen undantagen? Ligger lurpassare och väntar på slitna hjärtans sista slag?

       Är det det vi kallar livets gilla gång?

       Vilka ackord skulle jag själv ha spelat för den man som för länge sen skrev den här dikten till mig om hans hjärta inte hade varit så pass starkt att det gav honom livets välsignelse till fortsatt gång?

       "Till min son

        Ibland tänker jag att jag ska ta alla vulkaner,

        göra om det till ett stort eldklot

        och skriva över hela himlavalvet att David är min

        son

        I skrivstil mellan Mars och Jupiter

        David är min son

        vad folk skulle tänka då!

        Är en ny frälsare född?

        Visst, så måste det vara, skulle jag svara.

        Men det verkar vara ett helsikes jobb och hur skulle

        jag ta mig till Jupiter

        så det slutar oftast med att vi går och bowlar

        min son och jag"