Jag skrev igår om en bok jag läste på gammal tid. Idag på ny tid, någonstans kring lunchtid, skummade jag igenom skvallrigt Aftonblad och där stod det att läsa om en bok kallad "En desertörs bekännelse" som jag fastnade för direkt och cyklade därför per omgående in till stan och inhandlade ett färskt exemplar.

    Den läsningen kommer säkerligen, att döma av artikeln, ge underlag till tesen att det finns många terrorister som maskerar sig i soldatuniform. Eller kanske föds, formas, i militärgrönt tyg med flagga på ärm och officerskrik i örat. Tesen underbyggs av tanken att där en schablonbild representerar ett begrepp, terrorism i detta fall, kan omöjligt en hel sanningen finnas. En ståndpunkt jag tidigare har fått försvara. Jag hävdar fortfarande att statsterrorism också bör inkluderas i terrorismbegreppet.

     Ett ämne att återkomma till. För jag har annat i huvudet.

     Idag var det löst prat om att chefen på jobbet där jag i förra veckan blev arb.intervjuad skulle höra av sig. Jag har inget hört. Så när jag cyklade in till centrum för att spendera pengar funderade jag i banor som: om han inte har hört av sig än, är det ett dåligt tecken? Fast sen rationaliserade jag en kort sekvens av mitt liv och kom fram till att det inte finns några sådana tecken. Att försöka tolka eller tyda tecken är bara tidsslöseri:

    Han har inte ringt än.

    Det kan betyda någonting men det kan också vara utan betydelse. Jag kan omöjligt på egen hand avgöra det. Är det då värt att försöka, att ödsla energi, att tänka på det, att oroas? Nej, summerade jag ihop det.

    Jag började tänka på annat.

     En gammal god vän? Fortfarande en god vän?

     Jag och mina vänner är i den åldern då saker händer. Navelsträngar blir klippta, trädgårdsmattor likaså, arbetsbördan blir större, äktenskap ingås och vuxenpoängen är mer än ihopsamlade. En och annan byter stad också, lägger väldiga landskap emellan oss. Och vore det bara geografiskt skulle det inte vara något problem.
       Ingeting är som förr, på gott och ont. Sandlådan är ödsligt tom, barbiedockorna är på vinden och hockeyspelet är trasigt. Just de grejerna kanske inte spelar någon roll längre. Men det är annorlunda när telefonen slutar ringa, när tagandet rubbar balansen i förhållandet till givandet och när inbjudningarna avtar och inbjudningar i andra riktningen avböjs.

      Jag kanske övderdriver i förtidig sorg över borttynande vänskap. Kanske tolkar jag tecken, när tecknen bara vill vara tecken och inte bli tydda.

        Jag vet inte.

       Jag har inte sett min vän på några månader. Hörts nån enstaka gång per telefon och SMS. Bl a följande SMS - dialog:

        Han. "Jag jobbar mycket nu. Kan inte komma ner på ett tag. Hör av mig när jag är i stan."

       Jag. "Okej. Låter bra. Jobba inte ihjäl dig. Eller jo fan gör det. Kan du börja gå hos mig sen."

       Han. "Hur känns det? Att tjäna pengar på att folk mår dåligt?"

       Jag. "Jag kommer tjäna pengar på att få folk att må bättre. Jävla skillnad. Puss"

        Så för nån dag sedan står han på torget. Jag går fram och vi hälsar stora Hej till varandra. Jag är glad över att ses, en känsla som blandas ut med en skavande smula besvikelse över att vi inte har setts tidigare. Över min ovetskap om hans besök.

       Vänskap är ovillkorlig. Jo, jag håller med, men det finns grundläggande förutsättningar för vänskap som gör den fortlevande. Den kan inte leva av sig själv. Det krävs någon slags ansträgning. Ett bidragande.

        Vi ses om nån dag, säger han. Kanske lunch på tisdag? Fast jag jobbar rätt mycket så det kan bli sent.

        Jag är flexibel, säger jag.

        Idag är det tisdag. Jag väntade till 14 med kurrande mage och önskade att det inte fanns några tecken att fundera kring, bara en sandlåda att leka i.

        En gammal god vän? Fortfarande en god vän?