Vi ska ta folkfull buss ut till stormarknad och inhandla tunga kassar fyllda till bristningsgränsen med mat. Kyl och frys ska sen ta över kassarnas bristningsgräns och när allt är milimeterinpackat kommer det kännas som det gör efter varje storhandling. "Aldrig mer kommer vi behöva handla, det här räcker för evigt".

    Tre dar senare fejsar man sanningen: att det redan fattas mjölk och grädde. Sen blir frukten dålig. Köttfärsen tar slut. Kylen blir tom.

    När vi, vi är den här dagen jag och min kärlekskompanjon, närmar oss busshållsplatsen ser vi en äldre dam som står och trampar. Klädd i mörkblå gummistövlar med vit kant, rosa mysbyxor och vit vinterjacka. Hon röker otåligt, det matchar de trampande fötterna. Hon blir omdelbart sur på oss när vi kommer och kastar ett ilsket "vad gör ni om dagarna egentligen" på oss.

      "Vi studerar"

      "Och det ska jag tro på."

      "Ja, men det är det vi gör. Varför tror du inte det?"

       Hon pratar vidare. Lite osammanhängande, hoppar raskt mellan olika ämnen och toner och känslor. Jag får intrycket av att hon har ett stort behov av att få prata av sig och att hon vill hinna med allt allt allt innan bussen kommer.
       Hon gråter mycket. Över att hon inte längre får vara förskolelärare. "Det har de tagit ifrån mig." Över att hon befinner sig i Norrland där folk inte säger nått till henne. Hon längtar efter att slippa känna sig så ensammen i ett kallt, grått västerbotten. Jag frågar var hon kommer ifrån och hur längre hon har varit här uppe. "I 27 år."

       "Hur hamnade du här?"

        "Jag svarade på en kontaktannons."

         Hon berättar att de enda som pratar med henne skrattar åt henne eller är elaka. Förutom de på behandlingshemmet där hon bor. Hon pekar på en blå byggnad en bit bort. "Dit flyttade jag när jag blev sjuk och inte fick vara förskolelärare längre."

         Mer hinner vi inte orda om för bussen kommer tidsenligt och hon gör sig redo. Torkar några tårar, fimpar cigaretten och letar fram busskortet.

          "Tack för pratstunden" säger vi alla tre och ett leende tittar fram.

          När vi har satt oss på bussen som ska ta oss till tunga kassar och jag ser henne några säten framför oss tänker jag förhoppningsfullt att de korta meningar vi bytte med varandra kanske trots sin enkelhet betyder något, kanske gör det att hon känner sig lite mindre ensam i det väldiga norrland.

David - slår ett slag för pratstunderna