Igår slöts cirkel. Jag vet att det bara är ett talessätt men ändå undrar jag om det verkligen är bra med cirklar som sluts? Med rundgång? Jag har i tio års tid vandrat för att temporärt (tack och lov) landa på utgångspunkt.

   Må hända att jag nu är visare än vad jag var då. Att jag inte har samma kostym. Inte samma vadering.

    Det är inte tiden som har ändrat mig. Jag har ändrat tiden.

    Oavsett förändring var jag tillbaka på ruta ett. Att den rutan är en trång idrottshall stod klart för mig igår när jag tjänstgjorde som idrottslärare på det gymnastikgolv jag själv genomled min initiala pubertet på.

     Idrottslektionerna är inte mycket att orda om. Det var som det har varit i alla tider. Livlig aktivitet blötte golv med svettdroppar medan klasskamrater kom försent med opackade gymnastikväskor och samma dåliga ursäkter jag själv använde för tio år sen.

     Elever är så explicit nyanserade i sitt sätt att vara. Så oskyldigt tydliga. När jag ledde en klass med 8 grabbar som hade elevens val kom vi fram till att alla ville spela bandy. Efter en stund var det en liten kille som tacklade en annan över sargen. No mercy. Han som blev tacklad bakifrån landade på sargen, som rasade längs hela långsidan, och fick givetvis ont och började gråta. Några i klassen började skratta. Högst av alla skrattade killen som utdelade smällen.

     Den råa jargongen kommer av sig när de ser att jag gör skäl för min röda hårfärg. Jag säger att man skrattar väl inte när någon är skadad och har ont med lagom högt tonfall. Då ber killen som skrattade mest belåtet mig om ursäkt. Mig?

      - Vad håller du på med?

      - Ursäkta att jag tacklade han så.

      - Men tror du att det är jag som vill ha en ursäkt? Eller behöver en ursäkt? Det är inte jag som ligger på golvet och har ont.

      Jag klappar tårfylld och ser till att allt är okej. Jo då, han behöver bara vila lite. Tacklingen smittar stämningen. Innebandy är plötsligt inte lika kul längre. Bara för de som inte kan sluta skratta. Så fort kan det gå. Två hundradelar, så kort tid tar det att tackla en klasskamrat.

      Vi spelar vidare ändå. Jag är också med och spelar och när den lilla killen inte kan släppa allt roligt som snurrar i hans huvud och springer runt och gapar hysteriskt dröjer det inte många sekunder innan han ligger på andra sidan sargen.

      Alla skrattar. Han reser sig upp och ler. Och han som fick första smällen meddelar att han nu är redo att vara med och spela igen.

      Efteråt i omklädningsrummet är alla glada. Killen som log kan inte sluta prata med mig. Vill att jag alltid ska vara idrottslärare för honom och hans klass, vill bara berätta att det var en rolig lektion och så ber han mig om ursäkt igen.

      Egentligen var det inte det jag ville skriva om. Eller kanske var det det, omedvetet. Annars skulle inte orden ovan stå kvar. Det fanns nånting i det som hände som gjorde att jag ville återge förloppet. Låt stå!

     Hur som helst var det lärare jag ville orda om.

     En lärarinna, och klassföreståndare, visste att jag vikarierade på skolan och hon hade sökt mig. Innan jag fortsätter bör jag berätta att jag tidigare har sökt en kuratortjänst på skolan. Blev kallad på arb.intervju Föll på mållinjen. Utkonkurrerad av en 30-årig kvinna som hade varit där tidigare. Skitsamma, kontentan jag vill få ut är helt enkelt att de flesta på skolan vet vad jag har för inriktning i livet. Innan jag fortsätter, del 2, bör jag nämna att jag har vikraierat några dagar i den klass som i framtiden avhandlas. Jag känner dess person.

     Så.

     Jag letade upp lärarinna.

     - Hej, hur är läget?

     - Inget vidare faktiskt. Visst jag kan måla upp en fasad och säga att allt är bra. Men nej. Det är inte bra. Jag känner mig helt slut.

      Hon berättar om klass som är stökig och olydig och jobbig och gapig och energitagande. Jag lyssnar. Hon berättar att situationen inte är hållbar. Och på grund av denna anledning måste åtgärder och lösningar upp på tapeten. Hon orkar inte komma på några, hon har fullt sjå med sig själv och att ta sig igenom dagarna. Jag frågar om någon annan har föreslagit lämpliga lösningar. Nja, hon tror inte att det skulle fungera att dela upp klassen i mindre grupper och jobba i mindre smårum, nej, hon tror inte att det funkar att prata med klassen och hon avfärdar en del andra förslag som förmodligen varit aktuella och kvar blir lite hopplöshet och vanmakt och "stackars mig".

     Hon vill ha det så. Det är min starka övertygelse.

     Jag baserar det också på efterföljande kommentar:

     - Jo, jag har tänkt på en sak. Det vore skönt om någon resurs var med under lektionerna. Jag tror inte att det löser något. Mest bara för att ha någon att iaktta ihop med. Observera hur stökigt det är. För en tid sedan hade jag en ung lärarstuderande med mig och det var så skönt att ha någon som såg vad jag såg och var med om det jag var med om. Han höll med mig om att det är en jobbig klass. Oh ja. Jag skulle behöva en sån person.

       Min tolkning: Jag vill ha någon som ser mig. Ser vad jag får stå ut med. Som jag kan gadda ihop mig med efter lektiontimmens slut och snacka om all skit jag får stå ut med. Behöver nån som nickar instämmande och ruskar på huvudet över hur hopplöst det är i klassen. Jag behöver ha en följeslagare till den här cirkeln.

       Min tolkning, vol 2: Skolan behöver en kurator.

       Mitt råd: Bryt cirkeln.

David - funderar i geometriska banor