En helt vanlig måndag i en manikers liv kan ibland beskrivas bäst med något så trivialt som en dörrbild. Jag vet inte hur bra kvalitetet det är på bilden som är tagen med darrig mobil (kan aldrig vara stilla med handen när jag ska knäppa av) men jag hoppas att den ger ett uttryck för hur den psykiskt sjuka människans oro kan se ut.

      Hur många hugg mot dörren behövdes för att stilla ångesten? När sista hugget var slaget infann sig friden i bröstkorgen då? Eler fick du söka lugnet på annat håll? När kom oron tillbaka och vad gjorde du då?

David - ger ett foto av en medmänniskas sovrumsdörr