En helt vanlig måndag i en manikers liv kan ibland beskrivas bäst med något så trivialt som en dörrbild. Jag vet inte hur bra kvalitetet det är på bilden som är tagen med darrig mobil (kan aldrig vara stilla med handen när jag ska knäppa av) men jag hoppas att den ger ett uttryck för hur den psykiskt sjuka människans oro kan se ut.

      Hur många hugg mot dörren behövdes för att stilla ångesten? När sista hugget var slaget infann sig friden i bröstkorgen då? Eler fick du söka lugnet på annat håll? När kom oron tillbaka och vad gjorde du då?

David - ger ett foto av en medmänniskas sovrumsdörr

 

an old neighbour

2 oktober 2007 20:33

jag tror han högg tills kroppen förlamades av utmattning, tills han låg på golvet nedanför dörren, oförmögen att hugga mer. ångesten försvinner inte. den domnar bort. det var aldrig dörren som var målet.

 

David

2 oktober 2007 21:51

Tack för en målande kommentar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...