Medan jag har passerat tid har jag noterat smått, stort, långt och brett. Sett tv-program om botox och ytlighet som jag skulle kunna skriva spaltmeter om, läst en ledarsida i SN om rättegången mot stureplansprofilerna som jag hade kunnat skriva ännu längre om och jag har sett demonstrationerna i Burma och omvärldens reaktioner och hade kunnat skriva ett par rader om det.

     Men. Alltid ett men. Nästan alltid i varje fall.

     Jag är inne på ett spår och jag vill fullfölja det. Under några dagar har jag jobbat på boende där psykiskt sjuka med missbruksproblematik lever sina liv. Det är en egen värld i världen eller kanske att man ska säga att det är människor som endast, vid stor ansträngning, ses i periferin. Svenssons ser inte, det är lättast så, för då finns de inte. Kanske att Svenssons på sin höjd hör lite (bara om illdåd i massmedia). Det är det lilla gemene man vet och tror.

       Igår hade jag följande dialog med en mycket psykiskt sjuk man. I regel går det aldrig att sitta ned och prata med honom. De få gångerna det inträffar slår mitt hjärta några extra slag. Igår var en sådan dag. Jag lyssnar för att jag vill veta vem han är. Hans historia. Och jag slås av att våra likheter är större än våra olikheter.

        På Jonas Gardells föreställning "En tillfällig gäst i ditt liv" har han ett avsnitt där han säger att han har hört att schimpansen genetiskt sett är lik människan till 97%. Det är jävligt mycket. Och förstå då, fortsätter han, om människan är så lik schimpansen hur lika måste inte vi människor då vara varandra? Våldtäktsmannen, mördaren, diktatorn är med andra ord nästan identiskt lika alla oss andra.

        Dialogen.

         - Jag fick en (medicin)spruta igår. Det blev som en bergochdal bana i huvudet. Allt bara fladdrade.

         - Fy, vad jobbigt.

         - Nej, det var skönt att känna nått. Att nått hände. Båda fötterna krampade. Jag såg när de gjorde det. Skolflickor följer mode idag. Sminkar sig. Det är inte bra.

           - Ja, det har gått ner i åldrarna.

           - Det här med barn, det är mitt känsligaste ämne.

          - Hur då?

          - Man säger att det är nästa generation och att vi ska ta hand om dem. Men jag tror inte att det kommer finnas nån nästa generation. Det är det här med hoten runtomkring. De pratar om miljöhotet. Djur blir slaktade här och sen skickas de till polen och blir paketerade och sen tillbaka hit. På 1880-talet ungefär och början av 1900-talet var det ju jordbruksamhälle och man bodde på landet, så är det inte längre. Min kropp orkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra idag. Förut cyklade jag mycket. Det är fint väder ute.

              - Ja, det är helt okej.

              - Det blåser inte. Det är huvudsaken. Jag vet fan inte vad jag ska göra idag. Orkar inte gå till bolaget.

              - Nej, det klarar du dig utan.

              -  Kan gå bort till macken. Ölen där smakar ungefär likadant. Vet du vad min högsta önskan är?

               - Nej?

               - Att få tända belysningen och lägga mig ner och läsa en bok.

               - Jag trodde du läste? Den där boken om jehovasvittnen.

               - Nej, jag läser inte. Slår bara upp ibland. Jag klarar inte att läsa. Det är nånting som hindrar mig. Du vet, jag läste när jag var i din ålder. Hur gammal är du? Tjugo..?

                - 25.

                - Ja, när jag var i din ålder läste jag mycket.

                   Människor tänker bara på sig själva. Det finns ingen gemenskap.

                - Jag håller med. Nuförtiden är alla individualister.

                - Ja, individualister. Jag utgår från att allt man äter är giftigt. Man vet inte. De säger inte allt. Som leksaker från Kina som är giftiga. Det är klart att de vet att det är gift i leksakerna. Men de säger inget till oss. Jag tittar inte på teve. Bara barnkanalen. Annars lyssnar jag bara på radio. P1. Fast jag vet inte. Jag tror de försöker vara roliga ibland. Tror du det?

                  - Ja, ibland försöker de nog vara roliga på radio.

                  - Ja, jag tror det också. Nej. Jag ska gå och röka.

       Förutom alla ord som han säger upprepar han en harkling ungefär var sjunde sekund. Först visste jag inte vad det var. Trodde att han var rosslig i halsen. Nu har jag förstått att det är för att ångesten gör att han upplever det som att han är på väg att kvävas och måste få luft.  När det är som värst gör han det var tredje sekund. Oavbrutet.

         En tisdagsdialog i perifirin.

David - fortsätter berätta om medmänniskor.