Jag sitter på bänkar utanför tågstationer och pratar med vän om inre trygghet som i vårat samtal är likställt med självkänsla. Det är en identitetsbidragande maktfaktor, ty självkänsla är i den upphöjda hierarkiska positionen att den överordnar sig andra stora ting som t ex mänskligt beteende. Med andra ord är det en del av sig själv som är mäktig och viktig.

     Ljuden som kommer ut ur röda munnar har gått igen den senaste tiden för mig. Har på så sätt varit ett återkommande tema. Ni vet, man tänker på det, pratar om det, hör talas om det och försöker sig förstå sig på det i allt omfattande innefattande. Jag antar att det är som när man är full av olycklig förälskelse i molekylerna inombords och ser kärlekspar gå hand i hand överallt man vilar blicken och på radio spelar de plötsligt bara låtar om smärta och hjärta. Eller som när någon i ens omgivning får barn och då uppenbarar sig bebisar i barnvagnar på varenda kvadratmeter. Eller som numret 23 i den genomusla filmen “the number 23” med Jim Carrey.

     Det började för tre veckor sen. Jobbade på boende och spenderade morgontimmar nedsjunken i soffa framför nyhetsmorgon på kanal fyra. Gäst var Linda Rosing som berättade om botox i läppar och panna och silikon i bröst och om hennes behov av att se bra ut/bli sedd. Hon sa att det var en revansch att gå från mobbad som liten tjej till att nu bli åtrådd av män. Jag vill behaga män och få den bekräftelsen, var hennes egna ord.

     När Thomas Johansson fick ordet berättade han om en undersökning han nyligen hade gjort. Han hade intervjuat män på ett gym. Jag minns inte om han medvetet hade sökt intervjupersoner som plötsligt hade börjat träna mycket men jag har för mig att det var så det förhöll sig.         

     Plötsligheten kan vara en ledtråd i sammanhanget.

     Männen byggde alltså muskelmassor under en lång tid och Johansson fanns i bakgrunden och frågade och antecknade. Till slut visade det sig i majoriteten av fallen att byggandet av musklerna förvandlades till något mer än bara kropp. Självkänslan byggde liksom nytt bo i stora biceps, lår och bröstmuskler. Vilket fick konsekvensen att när man låg på latsidan och tappade muskler började man må psykiskt dåligt.

     Han gjorde en koppling till Linda Rosing, och som jag tror att man kan ta vidare till att innesluta många fler, och det han menade tror jag var att när självkänslan förkroppsligas blir beroendet en naturlig följeslagare. En tajt sådan.

     Man kan inte sluta gymma.

     Kan inte sluta spruta in botox i läppar, silikon i bröst.

     Kan inte sluta gå ner i vikt.

     Självkänslan blir inte längre en stark fristående del i det inre där den är väl skyddad. Det blir istället ytligt sårbart - man tror inte att man är mer än det synbara. När det synbara i själva verket bara är en centimeter på isbergstoppar.

     När våra munnar slutar skapa ord och jag sitter på tåg till arlanda fortsätter kvävda ljud att stimulera tankeverksamheten. Det ryms mycket i funderingarnas förlovade landskap:

     Hur idealiserandet sätter käppar i gamla hederliga trähjul. Hur vi kritiserar size zero modet och ändå är skyldiga till dess existens. Hur vi fördömer konsumerandets bieffekter och ändå bär byggstenarna med krökt rygg. Hur vi sliter oss i rött hår i ren förtvivlan för att kapitalismen urholkar medmänskliga värden trots att vi varje dag upprätthåller dess varande.

     Förundras över att en Louis Vuitton väskor går före en delad upplevelse med en medmänniska. Över att folk gör materiella investeringar men missar att investera i sina kamrater, sin familj, sig själv. Förundras över att behöva förundras över om folk har glömt bort vad som verkligen är viktigt och vad som är riktiga rikedomar.

     Har vi glömt det? Och är det i så fall på bekostnad av vår sanna identitet?