Jag läser soldatord om ett krig som inte längre är ett krig i Irak som inte längre är Irak. Det är ingen sensationell nyhet att civila irakier blir torterade, massakerade, förnedrade i det kraftfulla demokratiska slaget mot terror. Det är bara det att man glömmer bort det när Enköping spelar 1-1 mot Sylvia i superettans viktiga bottenstrid, när idol-Knut gör uttåg från tv-etern och när andra distraherande händelser inträffar. Nästan som vore dessa händelser vardagsgranater i det svenska folkhemmet som man inte längre kallar folkhem som fångar avtrubbade uppmärksamheter. Soldaten Joshua Key skriver var de verkliga granaterna smäller i en värld som aldrig har hört talas om norrköpingssönernas krampaktiga spel eller idol-Knuts sorti.

    Det är söndag och vilodag i de rika delarna av världen.

    I Irak finns inga vilodagar.

    Nattens återkommande raider av amerikansk militär för att lokalisera terrorister har skördat nya offer. En familj vaknade i orossömnen av att en bomb spränger ytterdörren i sjunhundranittiotvå bitar. Örongångarnas dån ebbar inte ut innan feta vapen riktas mot huvuden på samtliga familjemedlemmar. Aggressiva ord av skrämda soldater skriks på främmande språk och när ingen förstår blir det till att prata kroppsspråk.

      Kroppsspråk är ju universellt. Några hårda knytnävssmällar i bröst och huvudhöjd får ner familjeskaran på golvet och stenhårda kängor trycker ner ansiktena och det får alla att på några sekunder lära sig amerikansk texasdialekt.

      Fadern och tre söner i åldern 9-14 avlägsnas snabbt från platsen. De är terrorister. Det är inte som på systembolaget - det finns ingen åldersgräns för att bli terrorist.

      Kvar blir modern och två döttrar. De får stå i ett av rummen övervakade av svarta ögon hos namnlösa vapens mynningar. När modern tittar några milimeter åt sidan bevittnar hon hur hennes enkla hus slåss sönder. Hur knivar roterar i madrasser som aldrig mer kan kallas madrasser, hur teven och radio smäller i golven, hur kylskåpet och frysen skjuts sönder, ja, hon ser hur allting blir till ingenting.

     De främmande männen med snaggade skallar, tuggtobak och adrenalinstinna blickar hittar inga vapen, inga spår av terrorism, i hemmet.

      Det skapar en ännu värre stämning. Mattor rullas ihop och tas ut och eldas upp. Nån hittar familjens livsbesparingar i en plåtburk och stoppar i fickan.

       Under hela tidsförloppet ackompanjerar männen varandra med hetsiga skrik och tillrop. Är det så det går till när terrorn utrotas?

       En av döttrarna släpas iväg av två av soldaterna. Hon kan inte stå upp när hon kommer tillbaka, de drar henne oömt i lelösa armar och lägger henne i en hög framför moderns fötter. Är det så man förhör terrorister?

       Sedan samlar alla ihop sig och åker därifrån. Mot nya angrepp mot terrorn.

       Kvar blir?