När jag landade på Umeås parkeringsliknande flygplats väntade fästmö. Våra ögon bytte blickar och våra Hej bytte plats med varandra. Precis som den där dagen för över 6 år sedan när jag blev förälskad på ett kort ögonblick.

    Så här skrev jag om det tillfället då, i det gamla dammiga förflutna:

    Jag satt ensam i gymmet och lekte med maskinerna som fanns där. Det hade blivit en dålig vana att bara gå dit och vara. Inte göra. Bara vara där. Bara bli lite svettig, göra lite bänkpress för att bröstmusklerna är viktigast, det säger alla. Typ så. Jag hade satt mig på en "sittmaskin" för att vila lite. Musiken var hög, det var nån hiphop låt som strömmade ur högtalarna. Skakade lite lätt på skallen.

     Då, då kommer hon in!

     Där sitter jag äckligt svettandes när en vackert levande människa kliver in i lokalen. Var ska jag gömma mig? Det går inte. Hej, säger hon med ett oförglömligt leende och en mjuk klang. Orden gjorde en kullerbytta i luften innan de nådde mina öron. Mina läppar hade blivit torra av hennes närvaro. Jag lät ordet rinna ner i mig. Djupt. Det där säger hon inte till vem som helst, inbillade jag mig innan jag kastade ur mig ett pustande svar.

      Hon gick förbi mig, inte utan att med hennes bedårande ögon smeka mina pupiller, in i ett annat rum. Dansrummet.

      Hon stängde dörren efter sig. Fast mig kan hon inte lura. Jag hör henne där inne. Hör hur hon låter golvet nudda hennes små fötter och speglarna i rummet tillåts avnjuta hela henne. Där jag sitter ser jag varje steg hon tar.  

       Poff.

       Sitter jag och hallucinerar för mig själv? Dagdrömmer? Inte kan en sådan mänsklig skönhet finnas annat än i fantasier? Bäst att jag går till den stängda dörren och kikar in genom nyckelhålet. Nej, skärpning.

       Jag hör musiken från det stängda rummet när jag sakta tar mig mot utgången. Vänder mig om. En gång. Två gånger. Tre gånger. Inte ett spår.

       Den friska luften utanför gymmet leker på mig medan jag låser upp cykeln och cyklar bort från mina illusioner. För inte var hon sann? Det kan hon inte ha varit. Här i stan finns inte fulländade människor. Tro mig. Jag har letat på våra krogar, våra torg och runt om. De finns inte.

David - hade fel. Fästmö fanns.

Jag befinner mig i kyligt Umeå där det blåser höst. På vägen upp hit hann jag reflektera över en hel del som skulle kunna göra sig bra i bloggform. Men väl på plats tog annat över, vilket jag skriver om imorgon, och jag summerar bara kortfattat vilka funderingar som har passerat mitt huvuds innandöme under resans lopp:

     På tåget till Arlanda läste jag Marcus Birros känsligt målade "Svarta Vykort" och drogs med i några av hans frågetecken. Om barn i magar, om dåligt bemötande inom sjukvården, om ondsinta försäkringskassor och förlorade söner och döttrar. Men en rad fastnade jag särskilt vid; Birro skrev nått, nästan i förbifarten, om att samhället aldrig är starkare än sin svagaste länk. Det var en vettig mening som jag skulle vilja adressera till regeringens finansminister med tanke på den budget Anders Borg & CO presenterat. Jag kan inte låta bli att undra hur vålmående Sverige kommer vara lagom till nästa val.

       Väl på Arlanda var sig allt likt. Förra gången jag var där fyllde jag i en enkät om vad som skulle kunna bli bättre på flygplatsen, i vänthallarna. Med versaler skrev jag att den enda åtgärd värd att nämna är den att se till att alla påflugna försäljare försvinner från terminalerna. Motiveringen följer några rader ner. Motiveringen finns nämligen alltid i närheten av försäljarna så att säga.

        Ja, jag känner agg.

        Som sagt var allt sig likt och försäljarna stod stadigt på sina platser. Vanligtvis brukar det vara telfonförsäljare men den här gången var det American Express som gällde och deras representanter var de ettrigaste rackarna jag sett. De kastade sig över ankommande och avresande i ett kör.

       En av försäljarna, en ung kille i kostym, frågade "Ursäkta, vad heter du?" varje gång nån gick förbi och när han fick ett svar började han genast fylla i nått formulär. Sedan tittade han upp och ställde följdfrågan "vad har du för adress". Mitt tips är att ta ett par sobril eller stesolid eller åtminstone köra lite Yoga på fritiden. Det tyckte nog majoriteten av alla som uppgav namn också för det blev inte många färdigifyllda formulär när de förstod vad det var frågan om.

         Kanske värt att ta det i en annan ordning?    

         

Med nattens nyblivna och ovana morbrorfingrar knappar jag fram gamla bekanta bokstäver. Jag synar mina långa fingrar och oklippta naglar. Allting har förändrats och på samma gång har inte mycket hänt; fingertoppar är sig trotsigt lika. Det är underligt hur en ny människa kan komma till jordelivet och ändra tillvaron för så många utan att göra mer än att just bara dyka upp.

    Skapar familj. Skapar känslor. Nya roller. Epitetet. Erfarenheter. Nya förhoppningar. Och gamla barndomshistorier sätts i omlopp:

    Jag kommer att tänka på ett minne om födelse och bortgång från den barndom som ligger dold bakom revolterande ungdomstid. Samma barndom som denna morbrorskapande och tillvaroförändrande livsjunior har framför sig att ta tillvara på. Kanske kommer han också en dag vilja ta reda på människans kretslopp, precis som jag ville den där barndomsdagen från en svunnen tid och nu presenterar: Jag ville veta om livet och döden. När man är liten är det svårt att begripa sig på sådana saker, ungefär lika svårt som det är att förstå när man blir äldre. Den som fick stå till svars för mina funderingar förklarade för mig att för varje gång som man andades så dog en människa någonstans på jorden och för varje gång som man blinkade så föddes en människa.

     Som jag höll andan och blinkade lång tid efter det där snacket. Helt plötsligt stod jag ju där med ansvaret för hela mänskligheten i mina händer.

      Inom parantes kan jag nämna att jag tror att minnet finns kvar för att det fortfarande ligger någonting eftersträvansvärt i insikten om att det jag gör i det lilla påverkar någonting större.

      Med facit i hand tror jag att jag skötte blinkandet rätt bra.

      Jag har i varje fall blivit morbror.

  

David – anser för övrigt att regeringens budget är lika rutten som förväntat.

              Varför? Läs mitt tidigare blogginlägget: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/06/19/177816-min-van-the-storyteller/

              eller läs Josefin Brinks blogginlägg:

http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2007/09/sager_en_borgare_jamstalldhet.php

Solen ler sommarfint på klarblå himmel som känns ändlös. Det påverkar humöret och glada smilband vidgas nån centimeter. Gul sol och blått tak.

    Och jag som redan har börjat skicka julkort till kärlek 76 mil bort. Julkort symboliserar längtan och det är en evig följeslagare som man får lära sig att umgås med vid distansförhållanden. Det är den närvaro man får dras med när någon annans frånvaro blir för stor.

    Igår innan jag somnade funderade jag på min morfar. Han är på sterila vitrockade sjukhus. Stroke. Yrsel. Vinglig. Ramlig. Svag. Gammal. Jag tycker mycket om min morfar som fyllde 91 år i januari. Han berättar med ömhet i den knarriga rösten om tider jag bara har läst fjuttiga rader om.

     Fast jag tänker på någonting annat än alla hans nostalgiska återgivanden. En händelse:

     För två-tre år sen var han ute och promenerade med sin rollator i närheten där han bor. Jag kan se honom framför mig. Kutig  rygg, lutad över handtagen på sin balansstabilisator, och blicken lite lätt nedsänkt för att sondera marken. Måste veta var han kan sätta nästa steg, annars ramlar världen och då ramlar min morfar också. Han stapplar försiktigt framåt.

      På ålderns höst blir alla till tåtrippande ballerinor.

      Min morfar. Han ser så snäll ut.

      När han stapplar där på läskig kullersten möter han två pojkar i 12-13 års åldern. De hälsar och morfar stannar, tittar upp från gatan och hälsar glatt tillbaka. Kanske en aning överraskad att två unga pojkar hälsar, det brukar mest vara äldre farbröder och tanter som står för den biten. Pojkarna passerar.

       Då får morfar en liten sten i bakhuvudet. När han vänder sig om från rollatorn och nästan faller, om det är av stenkastningen eller av att släppa taget om handtagen vet jag inte, står pojkarna med småsten i händerna och kastar oönskat regn över honom. Gammal, försvarslös morfar ropar, och jag kan höra hans knarriga röst; "vad gör ni"?

        "Gubbjävel" och sen försvinner pojkarna.

         Vart tar såna pojkar vägen?

   

När jag lägger hastiga blickar på himlar ser jag att det är grått utanför oputsade fönsterrutor. Ser kallt ut. Sedan den upptäckten tittar jag inte ut lika ofta. Och det är inte ens nära att vandra ut. Bara i absolut nödfall, om huset brinner eller nått i den stilen.

    Jag tänkte passa på att skriva några rader när jag ändå håller mig på rätt sida ytterdörr. Rätt sida = definitionsfråga.

     Vad gäller just definitioner och tolkningar så hittade jag ett par rader om mig på en annan blogg för ett tag sen. Om mig som liten. Undertecknat av en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet som jag inte har pratat med på ungefär tio år.

     Där stod det saker om mig som jag inte tycker stämmer in alls med min egen bild av hur jag var då. Det var ögonblick av dissonans. För trots att det inte överensstämde med mitt eget minne kunde jag omöjligt veta hur hon upplevde mig och det går inte att motsätta sig någons "jag tycker" argumentation. Hennes bild av mig är lika sann och riktig som min egen bild.

      Sanningen är pluralistisk. Individuell. Och därför mångfaldig.

      Vilket inte på nått sätt gör det lättare, för de där raderna skaver lite inuti och påminner om att det man gjort tidigare inte alltid försvinner. Kanske för en själv, men långt ifrån för alla. Vi filtrerar, korrigerar och ändrar våra bilder av oss själva och andra för att det ska passa vår egensnickrade ram. Det som hamnar utanför kanterna viker vi undan eller klipper bort. Ibland medvetet och ibland omedvetet. Jag med min bild. Hon med sin. Och båda är sanna. Fast så emellanåt stötter man ihop, två bilder av samma händelse, samma person, men från olika perspektiv och det är bara om man tittar tillräckligt noga som kan man urskilja sig själv där. 

         Och det är inte alls hur man minns det. Eller sig själv.

         Det är hur någon annan minns det.

         Dissonans. Två bilder möts.

David - undrar hur det vore att ha monopol på hur andra upplever en? Förutom dissonansfritt alltså.

Sena klockslag har slagits och dygn har nyligen avlöst varandra. Men innan denna dag läggs till handlingarna och faller i evig glömska ska jag rekapitulera kvällningen.

     Backar bandet till 17.43:

     Jag rullar i musikfylld bil till min äldsta storsyster. Två timmar framför oss i tiden väntar Jonas Gardell otåligt på att få ta plats i våra liv. Scenen kommer fyllas med karismatisk person och armar med ståfjun.

     Vi åker till restaurang och tallrikar med fisk, kött och en kräfta. Medan maten låter sig smakas byter vi ord och lyhördhet med varandra. Jag ger henne mina meningar och hon ger sina i gengäld.

      Jag berättar om ofärdiga tankar om kärlek som jag haft tidigare på blåsig förmiddag. Om essens, kanske. Eller kanske ännu hellre om kärlek när det ställs på sin spets genom, för att formulera det luddigt akademiskt som en riksdagsledamot; stigamtiserade omständigheter.

       Det är ingen mening med att försöka begripa sig på vad vad som avses. Hade jag velat att det skulle vara tydligt hade jag givetvis skrivit tydligt. Nu skrev jag diffust av den enkla orsak att jag ville att det skulle vara diffust. Ibland ska man inte krångla till krångligheter. Avsikten med stycket är endast att låta det verka som en passage. En textningens funktionalitet.

         Summa av kursiv text: läs vidare.

        Jag berättar om ofärdiga manus som trånar efter bokstäver för att nå efterlängtad fullständighet.

         Och hon berättar om sin tillvaro. Om trivialiteter, trevligheter och tänkvärdheter.

         Sedan går vi till Culturum och lyssnar på vad Jonas Gardell berättar. Han varvar skratt och komik med allvarligheter inlindat i vardagsrealism på hög nivå. Föreställningen innehåller många guldkorn och har man 360 dyra pengar att lägga för att få en tillfällig gäst i sitt liv så rekommenderas Jonas Gardell.

         Ett av de bättre numren denna kväll är en sångtext om kärlek i 21 långa åldrande år. Verserna beskriver hur kroppen ändrar utseende från den inledande fasen i en kärleksrelation. Beskriver hur man får hull på magen, värk i rygg och leder, hur man får rynkor och andra skavanker. Och sen kommer refrängen, full av kärlek i sin brutala ärlighet. Vilken knock-out.

           Texten heter "Kom blunda med mig":

Min kropp är inte längre vad den var
Mitt ansikte har verkligen sett bättre dar.
Och vill du idka hor, kom närmre,
den är mindre än du tror...
Tycker du om hakan som du ser
kan jag glädja dej med att den kan bli fler!
Hur många vill du ha?
Säger du ett dussin blir jag glad...
Brister har jag av en sådan sort
att dom blir allt svårare att få bort
Dålig andedräkt, hår på ryggen och en tråkig släkt.

Och ser du,
jag är inte särskilt snygg
och du är likadan!
Och fulare lär vi väl också bli,
men vi är nästan vackra om man kisar lite grann...
Och om du överser med mej,
ska jag överse med dej
Kom blunda med mej
 

Käraste, när du emot mej ler
är det nog mest påsarna som man ser.
En skrynklig liten gris,
ett russin utan bulle på nåt vis...
Huden flagar, håret faller av
ryggen går i strejk och börjar ställa krav
Din näsa är en kran,
kom snyt dej vid mitt bröst för jag är van!

Och ser du,
 jag är inte särskilt snygg
och du är likadan!
Och fulare lär vi väl också bli
men vi är nästan vackra om man kisar lite grann...
Och om du överser med mej,
ska jag överse med dej.
Kom blunda med mej...

Tillsammans med dej är jag en förlorare
 men utan dej är jag ingenting alls!
Vi ser på när dom som segrar blir korade
Och vad gör det oss,
lägg din arm om min hals!

Och ser du,
 jag är inte särskilt snygg
 och du är likadan!
 och fulare lär vi väl också bli
 men vi är nästan vackra om man kisar lite grann...
Och om du överser med mej
ska jag överse med dej.
Kom blunda med mej!

Läs mer på www.jonasgardell.se

David - nöjd med kvällen  

Jag sitter halvslappt tillbakalutad i soffa tillsammans med stormagad syster som vilken dag som helst förhoppningsvis ska förlösa en världsförbättrare och zappar kanaler. Klockan är kanske 17. Det är ett klockslag som aldrig riktigt har haft en avgörande roll i mitt liv.

    Jag föddes omkring 00.33 Jag blev ihop med min livsförgyllande fästmö kl. 23.12 Åkte på min första raka höger, rätt över tinningen, på skolgården under första rädda högstadiåret någonstans kring 16-tiden. Jag stod på min första estrad kl.19.00

     Och så där skulle jag kunna fortsätta i timtal och när alla händelser värda att nämna stod uppradade skulle man tydligt kunna se hur slutsatsen utkristalliserades. Den att det aldrig har hänt något minnesvärt timman innan middagssteken serveras. En tidslagens nobody.

      Dock denna dag just kl.17, inte för att det är det minsta relevant, mer för att det alltid är kul med en irrelevant bisak, zappade vi fram till en nyhetskanal där det pratades om en ny utbildning.

      Det var en 6 månaders kurs i städning eller lokalvård eller husombonad eller vad man nu kallar det. På Mittuniversitetet, har jag för mig. Jag vet inte om reaktionen säger nått men jag blev inte direkt förvånad att det bara gick invandrare på kursen.

      Jag blev inte heller förvånad över att stora rika företag enligt en nöjd programansvarig "redan hade ringt och hört sig för efter praktikanter". Praktikanter?    

       Är det på riktigt? Eller är det ett skämt?

       Inslaget fortsatte med att prata med några kursare. En man i uppskattningsvis 40-års åldern intervjuades. Han såg obekväm ut. Var det kameran som gjorde honom nervös eller var det uttryck för någonting annat? Man kan bara gissa. Mannen sa att han hellre hade jobbat vidare som frisör, precis som han hade gjort hela livet, innan han kom hit.

        Men nej, nu skulle han byta bana och utbilda sig till städare.

        Den programansvariga damen såg belåten ut. Företagen var säkert ännu nöjdare - snart skulle billiga praktikanter städa deras kontor i utbildningssyfte. Arbetsförmedlarna var nöjda - nu ser plötsligt sysselsättningsstatistiken bättre ut. CSN var nöjda - nya låntagare dök upp från oväntat håll.

          Den 40-åriga frisören från Turkiet var den enda som inte såg lika nöjd ut. Fast vad vet jag. Det kanske var kameran som irriterade.

        Hur som helst: misstolka inte avsikterna med detta inlägg, om det nu är möjigt, jag vill inte nedvärdera yrket, jag vill bara beskriva hur olika livsvillkor vi människor har.       

    

David - hoppas mannen hittar nånstans där han får fortsätta klippa hår           

  

Jag satt i tågvagn som skulle ta mig till storsyster som i sin utstående mage bär på extraliv. Det är ett märkligt mysterium med runda havande magar och det som gör det märkvärdigt är förstås dessa små livsjuniorer som härbärgerar däri. Vad väntar på andra sidan förlossningen?

      Högljudda mobiltelefonsignaler ger mig anledning att snurra iväg i slingriga tankebryderier och för korta ögonblick lämna människoembryot i magen.

      Jag ogillar mobiltelefoner. För att snabbt ge en bakgrundsbild till den fromma åsikten kan jag nämna att det summa summarum beror på strålningen, illjuden, knappandet och min egen oförmåga (alt. motvilja) att begripa mig på det rent tekniska.

       Ändå har jag en. Ändå har jag en. Ändå har jag en.

       Det förvånar mig en smula och jag formulerar följande för mig själv: varför gör jag mig inte av med den? Efter det formulerar jag följande motivering: kortfattat behåller jag mobiltelefonen för att det i ett mobilsamhälle behövs en. Jag vill kommunicera med mina vänner, som alla har mobiltelefoner, på ett billigt, snabbt och smidigt sätt.

     Och när jag sitter med den motiveringen i huvudet upptäcker jag den slående likheten med det normativa samhället. Vilket jag också ställer mig skeptisk till. På ungefär samma vis som mobiltelefoner har erövrat en plats i var och varannan individs vardag har också andra fenomen, om än av annan karaktär, som t.ex normer växt fram och förankrat sig för att tillslut nå den punkt där det blir till en nödvändighet för att kommunicera med andra. Ni vet klassikern - likheter dras till varandra och pratar inte med andra olikheter.
       Normer internaliseras och blir självklarheter som vi inte reflekterar över. De bara finns, ohindrat och utan förklaringar. Och utan någon form av tanke kring varför man gör som man gör, tycker som man tycker och känner som man känner försvinner, tror jag, en del av kapaciteten till förståelse för människor med andra beteenden, åsikter och känslor. Och klyftor ökar istället för att överbryggas. 
       För vissa människor blir normer aldrig till ett problem. För minoriteter och för människor som inte tillhör det normativa kan det bli stora problem. Som tre exempel bland tusentals kan dessa stå som illustrationer för sådana problem: I vissa länder stenas den som inte tror på monogami ihjäl. I något av de baltiska länderna i somras hånades gay-parader och möttes av spott och spe och våldsamheter. På skolor runt om i Sverige mobbas elever dagligen för att de stammar.

      Hur är det möjligt?  

      Otvivelaktigt är det enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man är "normal" på samma sätt som det är enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man äger en mobiltelefon.        

       Puhh, i fundersamhetens labyrinter är det lätt att irra bort sig. Men en koppling är avklarad. Den andra och sista kopplingen, för att återvända till människoembryot, är den att jag hoppas att när dessa embryon blir utsläppta och växer upp kommer de att kunna leva sina liv precis som de vill.

David - överväger fortfarande att slänga sin mobil till gamarna