Solen ler sommarfint på klarblå himmel som känns ändlös. Det påverkar humöret och glada smilband vidgas nån centimeter. Gul sol och blått tak.

    Och jag som redan har börjat skicka julkort till kärlek 76 mil bort. Julkort symboliserar längtan och det är en evig följeslagare som man får lära sig att umgås med vid distansförhållanden. Det är den närvaro man får dras med när någon annans frånvaro blir för stor.

    Igår innan jag somnade funderade jag på min morfar. Han är på sterila vitrockade sjukhus. Stroke. Yrsel. Vinglig. Ramlig. Svag. Gammal. Jag tycker mycket om min morfar som fyllde 91 år i januari. Han berättar med ömhet i den knarriga rösten om tider jag bara har läst fjuttiga rader om.

     Fast jag tänker på någonting annat än alla hans nostalgiska återgivanden. En händelse:

     För två-tre år sen var han ute och promenerade med sin rollator i närheten där han bor. Jag kan se honom framför mig. Kutig  rygg, lutad över handtagen på sin balansstabilisator, och blicken lite lätt nedsänkt för att sondera marken. Måste veta var han kan sätta nästa steg, annars ramlar världen och då ramlar min morfar också. Han stapplar försiktigt framåt.

      På ålderns höst blir alla till tåtrippande ballerinor.

      Min morfar. Han ser så snäll ut.

      När han stapplar där på läskig kullersten möter han två pojkar i 12-13 års åldern. De hälsar och morfar stannar, tittar upp från gatan och hälsar glatt tillbaka. Kanske en aning överraskad att två unga pojkar hälsar, det brukar mest vara äldre farbröder och tanter som står för den biten. Pojkarna passerar.

       Då får morfar en liten sten i bakhuvudet. När han vänder sig om från rollatorn och nästan faller, om det är av stenkastningen eller av att släppa taget om handtagen vet jag inte, står pojkarna med småsten i händerna och kastar oönskat regn över honom. Gammal, försvarslös morfar ropar, och jag kan höra hans knarriga röst; "vad gör ni"?

        "Gubbjävel" och sen försvinner pojkarna.

         Vart tar såna pojkar vägen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...