Helgen passerade förbi i slumrande stillsamhet och en ny vecka har tagit vid där den gamla slutade. Precis som vanligt. Precis som sig bör när "livet går sin gilla gång."

      Mycket har hänt den senaste tiden. Läser man tidningar finns det alltid notiser och artiklar att reagera på. Det är som om det man läser byter plats med ett antal frågor när man slår ihop tidningen:

      Appropå Mohammed-karikatyrerna börjar man genast formulera frågor om rätten att skämta om vad som helst. Eller om det bör finnas gränser?

      Så tänker man förstås att det borde vara en självklarhet att få publicera bilderna och att muslimer gör hönor av fjädrar. Sedan tänker man kanske några varv till och svaret känns inte lika glasklart. För yttrandefriheten kan ifrågasättas. Och bör ifrågasättas. Speciellt från andra håll. Till exempel kan man fråga sig:

        Hur många muslimer lever inte under en västvärldscensur där varje mening som inte är konformerad riskerar att bura in nån, stämplad som terrorist? Finns det något farligare än en man med stort mörkt skägg från en annan kultur med en annan religiös livsåskådning och som inte sympatiserar med socialdemokraterna/moderaterna? (Svar: Ja, det skulle vara om han röstade på fp. Vilket är en helt annan historia.)

        Vilka regeringar registerar inte avvikande åsikter i hemliga register? Kan SÄPO kasta första stenen?

        Hur mycket utrymme att yttra sig offentligt/i medierna ges beroende på vilken åsikt som representeras?

         Summan blir att frihet att yttra vad man vill finns, bara man yttrar sig i parallell linje med den styrande massan. Ty ingen ska sticka ut. Ibland får jag för mig att demokratin är den perferkta masken att gömma sig bakom när maskeraden är på väg att spåra ur.

          För huvudtaget leder resonemnaget till ur-formen av frihet. När allt kommer omkring; vad är frihet? kan frihet finnas på sådant sätt?

David - 76 mil ifrån en äppelhög han tycker om mer än något annat