Jag sitter halvslappt tillbakalutad i soffa tillsammans med stormagad syster som vilken dag som helst förhoppningsvis ska förlösa en världsförbättrare och zappar kanaler. Klockan är kanske 17. Det är ett klockslag som aldrig riktigt har haft en avgörande roll i mitt liv.

    Jag föddes omkring 00.33 Jag blev ihop med min livsförgyllande fästmö kl. 23.12 Åkte på min första raka höger, rätt över tinningen, på skolgården under första rädda högstadiåret någonstans kring 16-tiden. Jag stod på min första estrad kl.19.00

     Och så där skulle jag kunna fortsätta i timtal och när alla händelser värda att nämna stod uppradade skulle man tydligt kunna se hur slutsatsen utkristalliserades. Den att det aldrig har hänt något minnesvärt timman innan middagssteken serveras. En tidslagens nobody.

      Dock denna dag just kl.17, inte för att det är det minsta relevant, mer för att det alltid är kul med en irrelevant bisak, zappade vi fram till en nyhetskanal där det pratades om en ny utbildning.

      Det var en 6 månaders kurs i städning eller lokalvård eller husombonad eller vad man nu kallar det. På Mittuniversitetet, har jag för mig. Jag vet inte om reaktionen säger nått men jag blev inte direkt förvånad att det bara gick invandrare på kursen.

      Jag blev inte heller förvånad över att stora rika företag enligt en nöjd programansvarig "redan hade ringt och hört sig för efter praktikanter". Praktikanter?    

       Är det på riktigt? Eller är det ett skämt?

       Inslaget fortsatte med att prata med några kursare. En man i uppskattningsvis 40-års åldern intervjuades. Han såg obekväm ut. Var det kameran som gjorde honom nervös eller var det uttryck för någonting annat? Man kan bara gissa. Mannen sa att han hellre hade jobbat vidare som frisör, precis som han hade gjort hela livet, innan han kom hit.

        Men nej, nu skulle han byta bana och utbilda sig till städare.

        Den programansvariga damen såg belåten ut. Företagen var säkert ännu nöjdare - snart skulle billiga praktikanter städa deras kontor i utbildningssyfte. Arbetsförmedlarna var nöjda - nu ser plötsligt sysselsättningsstatistiken bättre ut. CSN var nöjda - nya låntagare dök upp från oväntat håll.

          Den 40-åriga frisören från Turkiet var den enda som inte såg lika nöjd ut. Fast vad vet jag. Det kanske var kameran som irriterade.

        Hur som helst: misstolka inte avsikterna med detta inlägg, om det nu är möjigt, jag vill inte nedvärdera yrket, jag vill bara beskriva hur olika livsvillkor vi människor har.       

David - hoppas mannen hittar nånstans där han får fortsätta klippa hår