När jag lägger hastiga blickar på himlar ser jag att det är grått utanför oputsade fönsterrutor. Ser kallt ut. Sedan den upptäckten tittar jag inte ut lika ofta. Och det är inte ens nära att vandra ut. Bara i absolut nödfall, om huset brinner eller nått i den stilen.

    Jag tänkte passa på att skriva några rader när jag ändå håller mig på rätt sida ytterdörr. Rätt sida = definitionsfråga.

     Vad gäller just definitioner och tolkningar så hittade jag ett par rader om mig på en annan blogg för ett tag sen. Om mig som liten. Undertecknat av en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet som jag inte har pratat med på ungefär tio år.

     Där stod det saker om mig som jag inte tycker stämmer in alls med min egen bild av hur jag var då. Det var ögonblick av dissonans. För trots att det inte överensstämde med mitt eget minne kunde jag omöjligt veta hur hon upplevde mig och det går inte att motsätta sig någons "jag tycker" argumentation. Hennes bild av mig är lika sann och riktig som min egen bild.

      Sanningen är pluralistisk. Individuell. Och därför mångfaldig.

      Vilket inte på nått sätt gör det lättare, för de där raderna skaver lite inuti och påminner om att det man gjort tidigare inte alltid försvinner. Kanske för en själv, men långt ifrån för alla. Vi filtrerar, korrigerar och ändrar våra bilder av oss själva och andra för att det ska passa vår egensnickrade ram. Det som hamnar utanför kanterna viker vi undan eller klipper bort. Ibland medvetet och ibland omedvetet. Jag med min bild. Hon med sin. Och båda är sanna. Fast så emellanåt stötter man ihop, två bilder av samma händelse, samma person, men från olika perspektiv och det är bara om man tittar tillräckligt noga som kan man urskilja sig själv där. 

         Och det är inte alls hur man minns det. Eller sig själv.

         Det är hur någon annan minns det.

         Dissonans. Två bilder möts.

David - undrar hur det vore att ha monopol på hur andra upplever en? Förutom dissonansfritt alltså.