När jag lägger hastiga blickar på himlar ser jag att det är grått utanför oputsade fönsterrutor. Ser kallt ut. Sedan den upptäckten tittar jag inte ut lika ofta. Och det är inte ens nära att vandra ut. Bara i absolut nödfall, om huset brinner eller nått i den stilen.

    Jag tänkte passa på att skriva några rader när jag ändå håller mig på rätt sida ytterdörr. Rätt sida = definitionsfråga.

     Vad gäller just definitioner och tolkningar så hittade jag ett par rader om mig på en annan blogg för ett tag sen. Om mig som liten. Undertecknat av en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet som jag inte har pratat med på ungefär tio år.

     Där stod det saker om mig som jag inte tycker stämmer in alls med min egen bild av hur jag var då. Det var ögonblick av dissonans. För trots att det inte överensstämde med mitt eget minne kunde jag omöjligt veta hur hon upplevde mig och det går inte att motsätta sig någons "jag tycker" argumentation. Hennes bild av mig är lika sann och riktig som min egen bild.

      Sanningen är pluralistisk. Individuell. Och därför mångfaldig.

      Vilket inte på nått sätt gör det lättare, för de där raderna skaver lite inuti och påminner om att det man gjort tidigare inte alltid försvinner. Kanske för en själv, men långt ifrån för alla. Vi filtrerar, korrigerar och ändrar våra bilder av oss själva och andra för att det ska passa vår egensnickrade ram. Det som hamnar utanför kanterna viker vi undan eller klipper bort. Ibland medvetet och ibland omedvetet. Jag med min bild. Hon med sin. Och båda är sanna. Fast så emellanåt stötter man ihop, två bilder av samma händelse, samma person, men från olika perspektiv och det är bara om man tittar tillräckligt noga som kan man urskilja sig själv där. 

         Och det är inte alls hur man minns det. Eller sig själv.

         Det är hur någon annan minns det.

         Dissonans. Två bilder möts.

David - undrar hur det vore att ha monopol på hur andra upplever en? Förutom dissonansfritt alltså.

 

Anders

19 september 2007 00:17

Du kan vara lugn för att din klasskompis bild av dig har filtrerats och klippts minst lika mycket som din av henne. Men är det egentligen sanning vi har kvar av det förflutna? Eller bara minnen?

http://ysse.bloggagratis.se

 

David

19 september 2007 11:49

Tack för dina alltid lika intressanta kommentarer. Det uppskattas.

Jag tror att minnen av det förflutna bidrar till vår uppfattning av vad som är sanningen. Både kring det som var och det som är. Eftersom jag tror att sanningen i princip är subjektiv finns det vissa svårigheter med att tydligt särskilja på minne och sanning ibland, t ex i en tillbakablickande mening av typen: "När jag gick i trean fick jag 25 kr av en kille när jag höll upp dörren till ICA för honom".
Rent förloppsmässigt kan det ha varit så att jag fick pengar av en kille när jag höll upp dörren till ICA affären. Det kanske inte var exakt 25 kr. Men det är den summan jag minns. Är den meningen då en sanning eller bara ett minne eller lite av varje?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...