Låter mina för dagen onda ögon stirra ut över blank dataskärm. Det är alltid så det börjar, det är alltid så det är. Tomrum att fylla: En skärm. En timme. En vardag. Och så vidare.

     Onda ögon. Vad avses?

     Jag befinner mig mentalt på upptrampad krigsstig (ett ord som för övrigt ligger bättre i mun om man slänger sig med det mer internationellt gångbara engelska uttrycket). Har tusen fula ord, kanske mer, att använda i halvmesyrigt svenssonaktigt försök till fruktlös attack mot en av Sveriges mest ofunktionella institutioner. 

       Arbetsförmedlingen.

       Det är ingen idé att hymla. Jag är arbetslös. Min vrede över den situation jag nu befinner mig i riktas uteslutande mot en apparat jag vet inte lyssnar, inte hör, inte bryr sig. Jag är för hänsynsfull och för feg för annat.

       Det är bäst att ta det från början och omvandla nutid till dåtid. Kanske att det var i vårigt mars. Jag minns aldrig datum och detaljer. Troligtvis av den anledning att jag tycker det är ovidkommande. Eller kanske för att släta över mitt dåliga minne. Vilket som:

        Ett fåtal marsdagar hade förflutit och jag ville fortfarande inte gå till arbetsförmedlingen. Det vore att erkänna sig besegrad. Jag hade läst mina år på universitetet och tagit min examen och trodde naivt på en snabb fullträff. Tillslut tänkte jag att det kanske är bäst att skriva in sig ändå.

       Jag gick in i lokalen och möttes av en livlös kvinna. Grå. Så gråhårig att hon hade kunnat arbeta som färgskalan grå hos den lokala målerifirman. Det sista hon förmedlade var hopp om jobb. Snarare förmedlade hon en känsla av att livet är kort. Jävligt kort. Hon personifierade livets ände.

        Ansikte mot ansikte med Döden själv började vi föra en diskussion om arbete. Förstå absurditeten! Jag sa att jag ville jobba som kurator. Hon frågade om jag kunde tänka mig jobba som förskollärare. Jag sa att jag ville bo i mellersta Sverige. Hon tipsade om ett jobb i Kiruna. Förmodligen i nån gruva.

        För övrigt snöade det i Kiruna i slutet av Augusti.

        Hon undrade om hon skulle skicka in en ansökan å mina vägnar.

        Var det en kuggfråga?

        Jag sa att jag helst inte ville flytta. Att jag trivs bra i Sveriges mellangärde. Då följde en harang med argument om hur det gäller att vara öppen för alla jobbmöjligheter. Ville jag kanske inte jobba?

         Jo, men.. fan, okej då, skicka iväg ansökan.

         Sen dess har jag inte visat mig på arbetsförmedlingen. Sökt på egen hand. Skrivit in mig på rekryteringssajter. Sommarjobbat.

          Och nu är jag där igen. Med nya tomrum att fylla.

David - undviker pannlampa