Med nattens nyblivna och ovana morbrorfingrar knappar jag fram gamla bekanta bokstäver. Jag synar mina långa fingrar och oklippta naglar. Allting har förändrats och på samma gång har inte mycket hänt; fingertoppar är sig trotsigt lika. Det är underligt hur en ny människa kan komma till jordelivet och ändra tillvaron för så många utan att göra mer än att just bara dyka upp.

    Skapar familj. Skapar känslor. Nya roller. Epitetet. Erfarenheter. Nya förhoppningar. Och gamla barndomshistorier sätts i omlopp:

    Jag kommer att tänka på ett minne om födelse och bortgång från den barndom som ligger dold bakom revolterande ungdomstid. Samma barndom som denna morbrorskapande och tillvaroförändrande livsjunior har framför sig att ta tillvara på. Kanske kommer han också en dag vilja ta reda på människans kretslopp, precis som jag ville den där barndomsdagen från en svunnen tid och nu presenterar: Jag ville veta om livet och döden. När man är liten är det svårt att begripa sig på sådana saker, ungefär lika svårt som det är att förstå när man blir äldre. Den som fick stå till svars för mina funderingar förklarade för mig att för varje gång som man andades så dog en människa någonstans på jorden och för varje gång som man blinkade så föddes en människa.

     Som jag höll andan och blinkade lång tid efter det där snacket. Helt plötsligt stod jag ju där med ansvaret för hela mänskligheten i mina händer.

      Med facit i hand tror jag att jag skötte blinkandet rätt bra.

      Jag har i varje fall blivit morbror.

David – anser för övrigt att regeringens budget är lika rutten som förväntat.

              Varför? Läs mitt tidigare blogginlägget: http://vardagsemigrationen.bloggagratis.se/2007/06/19/177816-min-van-the-storyteller/

              eller läs Josefin Brinks blogginlägg:

http://josefin.brink.riksdagsvanstern.org/2007/09/sager_en_borgare_jamstalldhet.php