Solen ler sommarfint på klarblå himmel som känns ändlös. Det påverkar humöret och glada smilband vidgas nån centimeter. Gul sol och blått tak.

    Och jag som redan har börjat skicka julkort till kärlek 76 mil bort. Julkort symboliserar längtan och det är en evig följeslagare som man får lära sig att umgås med vid distansförhållanden. Det är den närvaro man får dras med när någon annans frånvaro blir för stor.

    Igår innan jag somnade funderade jag på min morfar. Han är på sterila vitrockade sjukhus. Stroke. Yrsel. Vinglig. Ramlig. Svag. Gammal. Jag tycker mycket om min morfar som fyllde 91 år i januari. Han berättar med ömhet i den knarriga rösten om tider jag bara har läst fjuttiga rader om.

     Fast jag tänker på någonting annat än alla hans nostalgiska återgivanden. En händelse:

     För två-tre år sen var han ute och promenerade med sin rollator i närheten där han bor. Jag kan se honom framför mig. Kutig  rygg, lutad över handtagen på sin balansstabilisator, och blicken lite lätt nedsänkt för att sondera marken. Måste veta var han kan sätta nästa steg, annars ramlar världen och då ramlar min morfar också. Han stapplar försiktigt framåt.

      På ålderns höst blir alla till tåtrippande ballerinor.

      Min morfar. Han ser så snäll ut.

      När han stapplar där på läskig kullersten möter han två pojkar i 12-13 års åldern. De hälsar och morfar stannar, tittar upp från gatan och hälsar glatt tillbaka. Kanske en aning överraskad att två unga pojkar hälsar, det brukar mest vara äldre farbröder och tanter som står för den biten. Pojkarna passerar.

       Då får morfar en liten sten i bakhuvudet. När han vänder sig om från rollatorn och nästan faller, om det är av stenkastningen eller av att släppa taget om handtagen vet jag inte, står pojkarna med småsten i händerna och kastar oönskat regn över honom. Gammal, försvarslös morfar ropar, och jag kan höra hans knarriga röst; "vad gör ni"?

        "Gubbjävel" och sen försvinner pojkarna.

         Vart tar såna pojkar vägen?