Jag satt i tågvagn som skulle ta mig till storsyster som i sin utstående mage bär på extraliv. Det är ett märkligt mysterium med runda havande magar och det som gör det märkvärdigt är förstås dessa små livsjuniorer som härbärgerar däri. Vad väntar på andra sidan förlossningen?

      Högljudda mobiltelefonsignaler ger mig anledning att snurra iväg i slingriga tankebryderier och för korta ögonblick lämna människoembryot i magen.

      Jag ogillar mobiltelefoner. För att snabbt ge en bakgrundsbild till den fromma åsikten kan jag nämna att det summa summarum beror på strålningen, illjuden, knappandet och min egen oförmåga (alt. motvilja) att begripa mig på det rent tekniska.

       Ändå har jag en. Ändå har jag en. Ändå har jag en.

       Det förvånar mig en smula och jag formulerar följande för mig själv: varför gör jag mig inte av med den? Efter det formulerar jag följande motivering: kortfattat behåller jag mobiltelefonen för att det i ett mobilsamhälle behövs en. Jag vill kommunicera med mina vänner, som alla har mobiltelefoner, på ett billigt, snabbt och smidigt sätt.

     Och när jag sitter med den motiveringen i huvudet upptäcker jag den slående likheten med det normativa samhället. Vilket jag också ställer mig skeptisk till. På ungefär samma vis som mobiltelefoner har erövrat en plats i var och varannan individs vardag har också andra fenomen, om än av annan karaktär, som t.ex normer växt fram och förankrat sig för att tillslut nå den punkt där det blir till en nödvändighet för att kommunicera med andra. Ni vet klassikern - likheter dras till varandra och pratar inte med andra olikheter.
       Normer internaliseras och blir självklarheter som vi inte reflekterar över. De bara finns, ohindrat och utan förklaringar. Och utan någon form av tanke kring varför man gör som man gör, tycker som man tycker och känner som man känner försvinner, tror jag, en del av kapaciteten till förståelse för människor med andra beteenden, åsikter och känslor. Och klyftor ökar istället för att överbryggas. 
       För vissa människor blir normer aldrig till ett problem. För minoriteter och för människor som inte tillhör det normativa kan det bli stora problem. Som tre exempel bland tusentals kan dessa stå som illustrationer för sådana problem: I vissa länder stenas den som inte tror på monogami ihjäl. I något av de baltiska länderna i somras hånades gay-parader och möttes av spott och spe och våldsamheter. På skolor runt om i Sverige mobbas elever dagligen för att de stammar.

      Hur är det möjligt?  

      Otvivelaktigt är det enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man är "normal" på samma sätt som det är enklare att oproblematiskt verka i ett samhälle om man äger en mobiltelefon.        

       Puhh, i fundersamhetens labyrinter är det lätt att irra bort sig. Men en koppling är avklarad. Den andra och sista kopplingen, för att återvända till människoembryot, är den att jag hoppas att när dessa embryon blir utsläppta och växer upp kommer de att kunna leva sina liv precis som de vill.

David - överväger fortfarande att slänga sin mobil till gamarna