Helgen passerade förbi i slumrande stillsamhet och en ny vecka har tagit vid där den gamla slutade. Precis som vanligt. Precis som sig bör när "livet går sin gilla gång."

      Mycket har hänt den senaste tiden. Läser man tidningar finns det alltid notiser och artiklar att reagera på. Det är som om det man läser byter plats med ett antal frågor när man slår ihop tidningen:

      Appropå Mohammed-karikatyrerna börjar man genast formulera frågor om rätten att skämta om vad som helst. Eller om det bör finnas gränser?

      Så tänker man förstås att det borde vara en självklarhet att få publicera bilderna och att muslimer gör hönor av fjädrar. Sedan tänker man kanske några varv till och svaret känns inte lika glasklart. För yttrandefriheten kan ifrågasättas. Och bör ifrågasättas. Speciellt från andra håll. Till exempel kan man fråga sig:

        Hur många muslimer lever inte under en västvärldscensur där varje mening som inte är konformerad riskerar att bura in nån, stämplad som terrorist? Finns det något farligare än en man med stort mörkt skägg från en annan kultur med en annan religiös livsåskådning och som inte sympatiserar med socialdemokraterna/moderaterna? (Svar: Ja, det skulle vara om han röstade på fp. Vilket är en helt annan historia.)

        Vilka regeringar registerar inte avvikande åsikter i hemliga register? Kan SÄPO kasta första stenen?

        Hur mycket utrymme att yttra sig offentligt/i medierna ges beroende på vilken åsikt som representeras?

         Summan blir att frihet att yttra vad man vill finns, bara man yttrar sig i parallell linje med den styrande massan. Ty ingen ska sticka ut. Ibland får jag för mig att demokratin är den perferkta masken att gömma sig bakom när maskeraden är på väg att spåra ur.

          För huvudtaget leder resonemnaget till ur-formen av frihet. När allt kommer omkring; vad är frihet? kan frihet finnas på sådant sätt?

David - 76 mil ifrån en äppelhög han tycker om mer än något annat

Låter mina för dagen onda ögon stirra ut över blank dataskärm. Det är alltid så det börjar, det är alltid så det är. Tomrum att fylla: En skärm. En timme. En vardag. Och så vidare.

     Onda ögon. Vad avses?

     Jag befinner mig mentalt på upptrampad krigsstig (ett ord som för övrigt ligger bättre i mun om man slänger sig med det mer internationellt gångbara engelska uttrycket). Har tusen fula ord, kanske mer, att använda i halvmesyrigt svenssonaktigt försök till fruktlös attack mot en av Sveriges mest ofunktionella institutioner. 

       Arbetsförmedlingen.

       Det är ingen idé att hymla. Jag är arbetslös. Min vrede över den situation jag nu befinner mig i riktas uteslutande mot en apparat jag vet inte lyssnar, inte hör, inte bryr sig. Jag är för hänsynsfull och för feg för annat.

       Det är bäst att ta det från början och omvandla nutid till dåtid. Kanske att det var i vårigt mars. Jag minns aldrig datum och detaljer. Troligtvis av den anledning att jag tycker det är ovidkommande. Eller kanske för att släta över mitt dåliga minne. Vilket som:

        Ett fåtal marsdagar hade förflutit och jag ville fortfarande inte gå till arbetsförmedlingen. Det vore att erkänna sig besegrad. Jag hade läst mina år på universitetet och tagit min examen och trodde naivt på en snabb fullträff. Tillslut tänkte jag att det kanske är bäst att skriva in sig ändå.

       Jag gick in i lokalen och möttes av en livlös kvinna. Grå. Så gråhårig att hon hade kunnat arbeta som färgskalan grå hos den lokala målerifirman. Det sista hon förmedlade var hopp om jobb. Snarare förmedlade hon en känsla av att livet är kort. Jävligt kort. Hon personifierade livets ände.

        Ansikte mot ansikte med Döden själv började vi föra en diskussion om arbete. Förstå absurditeten! Jag sa att jag ville jobba som kurator. Hon frågade om jag kunde tänka mig jobba som förskollärare. Jag sa att jag ville bo i mellersta Sverige. Hon tipsade om ett jobb i Kiruna. Förmodligen i nån gruva.

        För övrigt snöade det i Kiruna i slutet av Augusti.

        Hon undrade om hon skulle skicka in en ansökan å mina vägnar.

        Var det en kuggfråga?

        Jag sa att jag helst inte ville flytta. Att jag trivs bra i Sveriges mellangärde. Då följde en harang med argument om hur det gäller att vara öppen för alla jobbmöjligheter. Ville jag kanske inte jobba?

         Jo, men.. fan, okej då, skicka iväg ansökan.

         Sen dess har jag inte visat mig på arbetsförmedlingen. Sökt på egen hand. Skrivit in mig på rekryteringssajter. Sommarjobbat.

          Och nu är jag där igen. Med nya tomrum att fylla.

David - undviker pannlampa

    40 sidor.   

    Längre hinner jag inte innan trycket över bröstet infinner sig. Författarinnan, med sin gripande verklighetsskildring, har medvetet lindat den röda tråden runt hårlöst bröstparti och drar åt utav bara helvete.

      Jag kan omöjligt parera.

      Försöker lägga undan boken, och det är inga svårigheter, men trycket går inte att lägga undan på samma sätt. Känslor går inte att tygla hur intellektuell man än försöker ge sken av att vara. Vad är rationalitet när en jordbävning går lös i kroppen?

       Jag vet inte vad jag ska skriva mitt under pågående skalv för att ge en uppfattning om vad det är som gör att det trycker. Det är som alltid när man vill berätta något särskilt: Hur ska och kan jag förklara det som sker just precis nu i mitt liv för att göra det rättvisa?

        För det jag upplever här och nu förstås endast när det ställs mot hela det liv jag har levt. Varenda bildruta. Varenda sekvens. Det jag upplever förstås endast mot de erfarenheter, historier, visioner, ideal, värderingar och allt annat jag har mött. Jag är stöpt i den formen som nu gör att min upplevelse skapar det emotionella hela-havet-stormar inombords.

          Boken.

         Den heter "Priset på ett barn" och är skriven av Marie-France Botte med hjälp av Jean-Paul Mari. Utgångspunkten är någonstans i helvetet. Om man nu tror på helvetet. Eller förresten, oavsett om man tror på himmel och helvete eller inte, tror jag att man har en förståelse för begreppet. "Priset på ett barn" handlar om barnsexhandeln. Om människan. Om vad vi väljer att göra och vad vi väljer att inte göra.

        40 sidor.

        Jag hinner läsa om hur författarinnan tillsammans med en tolk möter en liten tanig 8-årig flicka. De har utgett sig för att vilja "ha det trevligt", tänk att det bakom de orden för vissa döljer sig ett utnyttjande och förgripande på slavande småbarn, och efter en betalning på en handfull dollars får hon in en flicka på rummet.

       Flickan tar vant av sig kläderna utan ett ord och lägger sig naken på sängen. Rörelserna är så invanda att det ser mekaniskt ut och det är kanske inte konstigt när man tvingas till flera kunder om dagen. När Marie-France med hjälp av sin tolk förklarar var hon kommer ifrån spricker fasaden och flickan börja gråta hejdlöst och mellan hulkningarna säger hon att hon är hungrig.

         Marie-France bestämmer sig för att försöka hjälpa flickan. Enda sättet är att köpa loss henne, vilket är emot hjälporganisationens policy.    

        Vem kan förebrå henne?

         Tillsammans med tolken tömmer hon fickorna och får ihop 2000 dollar. Tveksam på om det räcker för att köpa ett människoliv går hon till den hallick som tillhör organiserad brottslighet för att göra upp affären.

         800 dollar, det är allt som krävs.

         För den summan får du en 8-årig flicka i handen som ingen någonsin kommer fråga efter. Du får ett människoliv att göra vad du vill med. Marie-France befriar, men vad andra köpare gör med sina nyinförskaffade småbarn är det som gnager.

        40 sidor.

        Jag hinner läsa om hur Marie-Frances första möte med barnhandeln skedde vid ett flyktingläger. Ett flyktingläger är inhägnad, trängsel, tält, provisoriska lösningar, övervakning, sjukdom, övergrepp och annat som människor står ut med för de har det värre på andra sidan stängslet. Många försvinner spårlöst från lägrena. Ibland kommer en buss och plockar upp en grupp människor som aldrig återses. Från bussen kastas papperslappar ut med personnummer så att någon ska kunna säga till anhöriga, till myndigheter, till fredsobservatörer, till FN, till omvärlden vem det är som försvinner. Barn är inte förskonade.

        Marie-Frances får i uppgift att identifiera och välja ut 80 föräldralösa barn som ska bli beviljade visum till ett europeiskt land. Typ Schweiz.

       Så hon reser runt till flyktingläger för att hitta de ensamma barn som är bäst lämpade. Man frågar sig hur det är möjligt att ens prata i termer av "bäst lämpade" när alla barn, och allihopa, är i stort behov av hjälp. Fast kriterier finns vad som avses med orden "bäst lämpade". Det handlar i första hand om de barn som verkar kapabla till god anpassning vid anländandet till det nya landet och som också kan tänkas vara önskvärda i familjehem.  

         De som är i störst behov av hjälp sållas därmed bort. Är du handikappad eller psykiskt ostabil kommer du inte klara passagen. Läs och ta in meningen en gång till och sedan försöker du föreställa dig följande:        

         Den första pojken hon möter är 11 år. Han har bott på flyktinglägret i 7 år tillsammans med sin svårt handikappad mor som svårt traumatiserad har gått in i ett zombieliknande stadium. Systern trampade på en mina på väg till flyktinglägret och fadern blev avrättad framför ögonen på familjen.   

         Därför passar han inte in i kategorin "Bäst lämpade" och får fortsätta bygga på sin ålderdom bakom stängslena, i tälten, bland övergreppen. 

         Jag undrar om han hade blivit vald om mamman vore mer död än vad hon redan är? Eller skulle hans psykiska ohälsa vara ett hinder? 

          Jag berättar för min kärlek om vad jag har läst. Berättar om osynliga hierarkier i flyktingläger, hur det även på botten finns rangordningar som möjliggör eller omöjliggör framtid i andra länder.

        Är det den fattiga bonden som är analfabet och inte kan skriva eller tala särskilt väl som kommer få en ny chans i livet eller är det den vältaliga och läskunniga tjänstemannen? 

         Livet är grymt och det är en svårhanterlig insikt. Hur ska jag bäst handskas med den? Ignorera - vilket är detsamma som självbedrägeri - eller reflektera och stundom dras med ned i eländet? 

      Jag berättar vidare om tankar som har väckts:

       Hur ska man leva på ett vettigt sätt på en annan sida av jordklotet i förhållande till avlägsna hemska problem?

        Ska man med semiarroganta tankar vifta bort det, som man gör med så mycket annat, genom att resonera för sig själv att "vad gör lilla jag för skillnad i det stora hela". När jag hör de orden tänker jag alltid på följande historia:

         En man kommer gående på en strand där det spolas upp tusentals sjöstjärnor för varje våg. En bit fram ser han hur en ung kvinna står och kastar tillbaka sjöstjärna efter sjöstjärna. Det ser hopplöst ut och mannen kan inte låta bli att fråga "vad spelar det för roll det du gör? Det spolas ju upp hundra nya sjöstjärnor för varje du slänger tillbaka". Kvinnan tar upp ännu en strandad sjöstjärna och innan hon kastar den tillbaka i vattnet säger hon "det spelar roll för just den här".

David - verkar som motpol genom att ha kärlek i hjärtat