När jag landade på Umeås parkeringsliknande flygplats väntade fästmö. Våra ögon bytte blickar och våra Hej bytte plats med varandra. Precis som den där dagen för över 6 år sedan när jag blev förälskad på ett kort ögonblick.

    Så här skrev jag om det tillfället då, i det gamla dammiga förflutna:

    Jag satt ensam i gymmet och lekte med maskinerna som fanns där. Det hade blivit en dålig vana att bara gå dit och vara. Inte göra. Bara vara där. Bara bli lite svettig, göra lite bänkpress för att bröstmusklerna är viktigast, det säger alla. Typ så. Jag hade satt mig på en "sittmaskin" för att vila lite. Musiken var hög, det var nån hiphop låt som strömmade ur högtalarna. Skakade lite lätt på skallen.

     Då, då kommer hon in!

     Där sitter jag äckligt svettandes när en vackert levande människa kliver in i lokalen. Var ska jag gömma mig? Det går inte. Hej, säger hon med ett oförglömligt leende och en mjuk klang. Orden gjorde en kullerbytta i luften innan de nådde mina öron. Mina läppar hade blivit torra av hennes närvaro. Jag lät ordet rinna ner i mig. Djupt. Det där säger hon inte till vem som helst, inbillade jag mig innan jag kastade ur mig ett pustande svar.

      Hon gick förbi mig, inte utan att med hennes bedårande ögon smeka mina pupiller, in i ett annat rum. Dansrummet.

      Hon stängde dörren efter sig. Fast mig kan hon inte lura. Jag hör henne där inne. Hör hur hon låter golvet nudda hennes små fötter och speglarna i rummet tillåts avnjuta hela henne. Där jag sitter ser jag varje steg hon tar.  

       Poff.

       Sitter jag och hallucinerar för mig själv? Dagdrömmer? Inte kan en sådan mänsklig skönhet finnas annat än i fantasier? Bäst att jag går till den stängda dörren och kikar in genom nyckelhålet. Nej, skärpning.

       Jag hör musiken från det stängda rummet när jag sakta tar mig mot utgången. Vänder mig om. En gång. Två gånger. Tre gånger. Inte ett spår.

David - hade fel. Fästmö fanns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...