Vi ska ta folkfull buss ut till stormarknad och inhandla tunga kassar fyllda till bristningsgränsen med mat. Kyl och frys ska sen ta över kassarnas bristningsgräns och när allt är milimeterinpackat kommer det kännas som det gör efter varje storhandling. "Aldrig mer kommer vi behöva handla, det här räcker för evigt".

    Tre dar senare fejsar man sanningen: att det redan fattas mjölk och grädde. Sen blir frukten dålig. Köttfärsen tar slut. Kylen blir tom.

    När vi, vi är den här dagen jag och min kärlekskompanjon, närmar oss busshållsplatsen ser vi en äldre dam som står och trampar. Klädd i mörkblå gummistövlar med vit kant, rosa mysbyxor och vit vinterjacka. Hon röker otåligt, det matchar de trampande fötterna. Hon blir omdelbart sur på oss när vi kommer och kastar ett ilsket "vad gör ni om dagarna egentligen" på oss.

      "Vi studerar"

      "Och det ska jag tro på."

      "Ja, men det är det vi gör. Varför tror du inte det?"

       Hon pratar vidare. Lite osammanhängande, hoppar raskt mellan olika ämnen och toner och känslor. Jag får intrycket av att hon har ett stort behov av att få prata av sig och att hon vill hinna med allt allt allt innan bussen kommer.
       Hon gråter mycket. Över att hon inte längre får vara förskolelärare. "Det har de tagit ifrån mig." Över att hon befinner sig i Norrland där folk inte säger nått till henne. Hon längtar efter att slippa känna sig så ensammen i ett kallt, grått västerbotten. Jag frågar var hon kommer ifrån och hur längre hon har varit här uppe. "I 27 år."

       "Hur hamnade du här?"

        "Jag svarade på en kontaktannons."

         Hon berättar att de enda som pratar med henne skrattar åt henne eller är elaka. Förutom de på behandlingshemmet där hon bor. Hon pekar på en blå byggnad en bit bort. "Dit flyttade jag när jag blev sjuk och inte fick vara förskolelärare längre."

         Mer hinner vi inte orda om för bussen kommer tidsenligt och hon gör sig redo. Torkar några tårar, fimpar cigaretten och letar fram busskortet.

          "Tack för pratstunden" säger vi alla tre och ett leende tittar fram.

          När vi har satt oss på bussen som ska ta oss till tunga kassar och jag ser henne några säten framför oss tänker jag förhoppningsfullt att de korta meningar vi bytte med varandra kanske trots sin enkelhet betyder något, kanske gör det att hon känner sig lite mindre ensam i det väldiga norrland.

David - slår ett slag för pratstunderna

 

Vita

25 oktober 2007 15:50

Det kostar inte så mycket att vara snäll

http://vitabrevis.bloggagratis.se

 

matilda

29 oktober 2007 14:43

Det gjorde nog hennes dag! Hon behövde antagligen, som du säger, någon som ville lyssna. Det borde finnas fler som er som vågade lyssna!
Idag stannade en lite äldre man mig nere på stan och sa med ett leende att det börjat regna igen, ja det har det sa jag och log. Jag tror att det var nog allt han ville.

http://mystiskt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...