Solande strålar söker sig in mellan uppvikta persienner och träffar klen rygg och rödbränd nacke efter att solskyddsfaktorinsmörjningen vid senaste utomhusvistelsen förvirrades bort och det där voyeurisminfluerade ljuset bär med sig sående förutsättningar för god dag. Medan jag skriver inledande mening bestämmer jag mig för att på bästa sätt förvalta detta av vädret generösa erbjudandet.

     Jag ser att klockor för en nylig stund sedan passerat tidigt stadium av uppvaknande och jag ska erkänna att dåtida Jag inte ens i vildaste föreställningar trodde att jag skulle spendera ett halvår med uppstigningar på pre-sidan av sjustrecket och snart har jag under sex månader trotsat min egen oförmåga att tro rätt om tiden där framme. Eller tro rätt om mig själv där framme. Eller är det kanske samma sak?

       Det som har gjort att morgontröttaste Jag vecklat ut attitydladdat mellanfinger mot min egen tidiga föreställning om otidiga morgnar har med Baywatch att göra. Lite mindre än mer. Men ändå; baywatch:

      I ett ganska begynnande läge sökte jag efter en kognitiv mönsterbrytare och ganska omedvetet fastnade jag för ”Snart så”. ”Snart så” har iklätt sig rollen som ovärderlig livräddare med übertajta röda speedos och upplevs av undertecknad faktiskt som några strån effektfullare än den oefterhärmlige Mitch Buchannon. Kanske att Mitch skulle vinna om det kom till kraftfulla crawltag i simbassängstävling eller om det gällde att sladda gula jeepar på sandstränder. Men i många andra avseenden är ”snart så” en oslagbar mental påpuffare som gör att man härdar. Står ut. Kämpar. Orkar lite till. Klarar av att stänga av larmet klockan 06.20 och gå upp på morgonen utan att solka ner sina tankar med självömkan.

        På så sätt ett knippe extra muskler, extra hjärna, extra hjärta och extra extra av allt.

        Fast man ska inte glömma det amerikanska uttrycket om flippsidan av myntet.

        Ty.

        ”Snart så” kan också vara nästan det direkt omvända. Att man uthärdar framhärdar och härdas och härdas och sen plötsligt är man bara stelaste konservativa benen på en redan upptrampad stig. För ibland måste man göra revolution. Lämna slående pojkvän. Bryta mönstret. Frigöra sig från gangstrande vänner. Göra sig av med vanorna. Sluta på jobbet. Säga emot. Göra annorlunda. Bryta en norm. Strejka. Svära. Och då funkar det inte med att uppmuntra sig med ett ”snart så”. Då slutar det med att man får ett slag till och ett till och ett till eller att lönen står statiskt still eller att du åker fast på sista stöten med gänget eller att du till slut blir beroende av din, i avslappningssyfte, alkoholkonsumtion på vardagarna.

         Det svåra blir således att veta när brytpunkten är nådd.

         När pendeln slår över.

         När skiten man står ut med börjar påverka en på andra plan.

         Jag vet inte själv. Det kanske handlar om luddiga inre gränser som låter lika abstrakt som det är. Men just nu spelar det ingen roll. Jag hittade en viktig livräddare i ett skede när det behövdes.

          ”Snart så”.

          Det här halvåret har jag tillåtit mig att tänka orden och låta innebörden insupas för att klara av ett vikariat som jag inte trivts på. Och just nu känns det rätt gott att morgonen fortfarande är i sin linda och jag har redan skjutsat sambo till tåg, läst kapitel i Katrine Kielos Våldtäkt och Romantik – så inom kort kommer jag berätta om bokraderna därifrån – och nu sitter jag och strör ut några ord på en blank dataskärm och leendet vidgas av vetskapen om att snart är tidiga morgnar över och ”Snart så” får gå tillbaka till sitt vakttorn.

David – undrar om ni har någon livräddare att berätta inlägg om?