Jag tittar upp på molnig himmel som skymmer målsökande solstrålar från att göra ansikten jobbigt brännröda. Det är ingen smutskastning av vädret utan bara ett konstaterande. För jag vill inte vara den som är den som klagar på vädret. 
   Ska man klaga ska man klaga på kläderna, eller på affärerna, som ordspråken säger. 
   Det där med ordspråk är lite av en stor knubbig lögn förklädd till små gulliga uttryck som många fnissar åt. Och tar till sig. Inte kanske de precisa formuleringarna. Kanske mer det de underbygger: ett sätt att tänka.

   Lär man sig ett par stycken kan man ge svar på tal på allt. Man behöver inte ens lära sig dess exakta ordplaceringar, fraseringar utan det räcker med representationen. Och när man har gjort det är det nästan så att man kan titulera sig semipsykolog.

   Stoltserande semipsykologer kan vara vilseledande i sin lekmannayrkesroll. De kan vrida och vända i ordspråksminnet beroende på vems problem som behöver förmildras av ett klokt råd. Och allt passar så bra, låter så bra, är så bra(?).
    Tala är guld, tiga är silver kan lätt bytas ut till Tiga är guld, tala är silver. 
    Lika lätt kan Bättre fly än illa fäkta ersättas av Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en när det passar. 
     På samma sätt är det med relationer, kärlek eller större livsfrågor. För varje problem finns ett skärddarsytt ordspråk. Vilket i sig inte betyder något särskilt.

     Händer något slumpartat pratar man om ödet och händer det något annat pratar man om personens egna kraft.

    Sidospår: Jag tror mer på personens egna inneboende kraft än ödet/slumpen (det yttre). Jag tror t ex att människan kan se till att skapa ett stort utrymme eller ett tomrum för sig själv där möjligheten att slumpen kommer inträffa blir större. Det kan åstadkommas genom att inte göra ett medvetet val vilket uppenbart också är ett val och det kommer leda till att det förr eller senare känns som att det händer något som man inte valt (men som man alltså har valt). Men är det då rätt att tala i termer av ödet?

     Ödet, detta abstrakta metafysiska fenomen.

     Ödet, detta socialt konstruerade fenomen som vi så gärna vill ska finnas, och därför har konstruerat, för att undkomma den påfrestande sanningen att vi själva bär ansvar för vårat eget liv.   

   Ordspråk.

   Men jag tror, baserat på lite erfarenhet och lite spekulation, att det lätt blir, för att knyta an till gårdagens tema, enkelt och bekvämt att leverera ett sådant svar till någon rådfrågande. 
   Vilket betyder att det blir enkelriktat hela vägen till slutstationen.

   Slutfrågan blir: Är det verkligen bra?

David - talar i tungor