Det finns mycket att reagera på. Det gör det ju alltid. Det kommer man inte ifrån, om man nu skulle vilja det. Jag vet inte om en likgiltigare approach skulle vara att föredra. I varje fall har jag uteslutit det egala tillståndet och sitter och reagerar på allt ifrån för mycket skvaller om arbetskamrater på jobbet till hemskheterna i mellanöstern. 
   Men nu ska jag åka bort en sväng till Värmland igen. Ta en paus från den (o)civiliserade vardagen med all dess stimuli och istället träffa vänner som man alltid träffar för sällan och tillsammans ska vi sitta och prata om att vi ses just för sällan.

    Vi ska med förklädda meningar och gester outtalat tala om för varandra betydelsen av nära vänskap. Det är en mångbottnad osäkerhet som gör att vi pratar med andra tungor och på nått sätt tycker jag att det är vackert i all sin töntighet.
    Vi blir till poeter och gör alldagligheter till oigenkännligheter. Bara med ord!
    Vi vränger formuleringar som den bullrige Majakovskji.
    Vi gör det ända tills natten ger vika för dagen trots att ögonlocken har fallit för länge sen.  
    Medan vi sitter runt köksbordet och ser hur mörka natten blir undanknuffad av grynningens ljus och beter oss som kvaispoeter ska jag också ge möjligheten att ta del av lite poetiska alster. Denna vecka kommer således gå i poesins tecken. Med början idag.
   Dansken Paul La Cour har skrivit dikten "Afsked" som jag har försökt översatt efter bästa förmåga:

"Trött på Ord, på värdelösa Böcker och Bilder,
på Problem, Diskussioner och geometriska Figurer,
på allt som fungerar, de kloka, förhärdade
på Knä för deras Hjärnor,
blinda som Mullvaden
och utan hans Lejonkraft.
På Funktionärer, anonyma Uniformer och
                   Ämbetsmän
de korrekt oansvariga, de begåvade och smidiga
                   de släta och blanka
alla som mottager Order utan att rådfråga
                   sina Liv.

Trött på att inte er hört,
på halvvissen Ondska och ljum Godhet,
de två som är varandra Lika,
på Medömkan, Känslosamhet och kall Filantropi,
som inte anar barmhärtighetens Pris,
på Kaktussjäl, Tistelsjäl, Nässlor,
som ter sig som Rosor och är i god Tro,

jag vill slunga ut i
ren och tonande Tystnad,
men som förlorar sig i ord.
Min Tålmodighet är till Ända!
Jag bryter upp och drar bort!
inget STälle kan vara förfärligare än detta,
ingen Öken magrare,
inget Hav saltare än de Tårar jag borde ha 
                        gråtit.

Jag drar ut för att rättfärdiggöra oss,
att finna en Handfull Jord,
som är ren, inte beskrivet med Ord,
som inte dryper av Gift.
Låt mig bli en Sten vid vägen,
ett Granbarr i skogen
av Ejorre och Räv beträdd.
Eller en Pollensmula, Gräset på Stengrund,
det rostiga Strået mellan Strålarna
Tågen jagar över,
det föraktade, det förbisedda,
det fattigaste av allt,
blott jag en Morgon
må vakna och höra
de dolda Orkestrarnas nynnande Skaror,
Förbindelsernas Sång,
Sammansmältningens brusande Förvandling
och en ny Kärlek basuneras sju Gånger under 
                          vår mur."

------

David -  med egna estradpoetiska dikter följande dagar