Jag har skrivit om honom förr, jag kommer göra det nu och jag kommer göra det i framtiden. Det är oundvikligt när någon finns i mig på det sättet. Vissa människor har ju den förmågan att om de väl dyker upp i ens liv finns de kvar för evigt.

    Det här brevet är till min vän:

    Det är dagor och veckor sedan vi senast sågs och du fattas mig. Vi har ju hängt ihop i stort sett varje dag sedan du flyttade in i mitt liv. Ofta undrar jag vem det är jag ska tacka för att du kom till mig?

    Knytnävarna?

    De hårda sparkarna?

    De tjocka bältena?

    Är det rätt att tacka våldet för att det tog dig till mig? Så kan det inte få vara. Ödet? Turen? Kärleken? Låter det bättre? Äh, skit i orsak och tänk på verkan!

    Vilken uppochner vändare du blev när du kom in i mitt unga gråa alldagliga liv. Tänk vad en människa kan förändra mycket på sådan kort tid.

    Du sprängde upp mina ögon, för vad mycket jag såg som jag aldrig hade sett tidigare, du sprättade upp mitt förstånd, för vad mycket jag var tvungen att förstå, brände mitt hjärta, för fan vad ont det gjorde, borrade in din visdom och din kraft, för livet är inte detsamma och kan aldrig bli, och du injicerade din kärlek i mina ådror.

    Våran ärade Majakovskji skriver låt oss stryka blod på vardagen så att den skimrar som en helg. Jag frågar mig: vem behöver blod?

     Vem behöver blod?

MVH

//david