Jag har skrivit om honom förr, jag kommer göra det nu och jag kommer göra det i framtiden. Det är oundvikligt när någon finns i mig på det sättet. Vissa människor har ju den förmågan att om de väl dyker upp i ens liv finns de kvar för evigt.

    Det här brevet är till min vän:

    Det är dagor och veckor sedan vi senast sågs och du fattas mig. Vi har ju hängt ihop i stort sett varje dag sedan du flyttade in i mitt liv. Ofta undrar jag vem det är jag ska tacka för att du kom till mig?

    Knytnävarna?

    De hårda sparkarna?

    De tjocka bältena?

    Är det rätt att tacka våldet för att det tog dig till mig? Så kan det inte få vara. Ödet? Turen? Kärleken? Låter det bättre? Äh, skit i orsak och tänk på verkan!

    Vilken uppochner vändare du blev när du kom in i mitt unga gråa alldagliga liv. Tänk vad en människa kan förändra mycket på sådan kort tid.

    Du sprängde upp mina ögon, för vad mycket jag såg som jag aldrig hade sett tidigare, du sprättade upp mitt förstånd, för vad mycket jag var tvungen att förstå, brände mitt hjärta, för fan vad ont det gjorde, borrade in din visdom och din kraft, för livet är inte detsamma och kan aldrig bli, och du injicerade din kärlek i mina ådror.

    Våran ärade Majakovskji skriver låt oss stryka blod på vardagen så att den skimrar som en helg. Jag frågar mig: vem behöver blod?

     Vem behöver blod?

MVH

//david

 

storan

30 juli 2007 18:57

jag älskar att få ta del av dina tankar, ibland kommer jag på mig själv att tänka på att om jag inte visste vem du var skulle jag aldrig ens komma på tanken att vi är släkt. Jag ser upp till dig och in i ditt djupa hjärta och älskar dig. Stor kram lillebror!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...