Efter en natt i jobbets sterila säng och inte i en varm bädd delad med levande kärlek sitter jag nu med sömndruckna ögon framför datorn.

   Som jag har skrivit förut arbetar jag för tillfället, över den hittils klimatmässigt lustiga sommaren, på ett boende för psykiskt sjuka med missbruksproblem. I en sån miljö, bland de människor jag jobbar med, kommer ibland en tanke och pockar på uppmärksamhet.

    Vad är normalt?

    Vem är normal?

Inte är det jag, trots min ganska allmänna person. Ett axplock av människor jag har träffat och/eller hört talas om de senaste dagarna visar på hur det i min lilla, lilla del av Sverige inte finns någon självklar normalitet - vilket jag finner befriande.

    De jag har träffat eller hört talas om:

    * En gammal klasskompis vars ensamstående mamma fick en obotlig sjukdom och sakta tynar bort,

    * min gode vän utan föräldrar och utan sitt hemland,

    * alla mina skilsmässokompisar,

    * en bekant som blivit utsatt för två mordförsök,

    * en liten tjej på fem år som sedan hon var två år vanskötts av sin mamma,

     * en kompis som hittade sin flickvän hängd för ett par år sedan,

     * män och kvinnor som flytt och aldrig får eller kan återvända till deras hemländer,

     * tre tjejer i 12- års åldern som tagit betalt för sexuella tjänster av en i trakten utpekad pedofil,

     * en tjej i 8- års åldern som blir retad för att hon inte svär och inte äter godis eller glass annat än på lördagar,

     * en 19- åriga kille halvt nedgången i knarkträsket,

och det är bara en bråkdel av människorna jag mött eller hört talas om (exklusive det jag har läst om i tidningarna). Och här bör även jag själv rymmas:

      * 25- årig heterosexuell kille uppvuxen med två föräldrar i ett medelklasshem.

      Jag tror att alla bör ses som den individ den är. Inte bli indelade i mallar som normala eller avvikare. Det blir en maktfaktor att vara (eller snarare ses som) normal och stämpla "andra" utanför en ram, som jag ovan försökt illustrera som minst sagt bräcklig: alla har sin unika historia.

      Det är farligt att bli för kategorisk och dela upp människor i normala och onormala. Faran ligger i att det alltid blir nån som får sätta etiketter och nån som får bära dem som ett tungt ok.

     Var går gränsen för makten?

     Du är jude, du är funktionshindrad, du är psykiskt sjuk, du är mörkhyad och du platsar inte i Tyskland på 30- och 40-talen. Du är helt enkelt inte tillräckligt normal.

     Så var går gränsen?

     Du är mörkhyad, du har ett svåruttalat namn, du har fel religion och kultur. Sorry, du platsar inte på den sv.bostads- och arbetsmarknaden. Du är inte tillräckligt normal.

     Var ska vi tillåta att gränsen går?

David - med en egen unik historia