Vissa frågeställningar tar man långa omvägar runt för att slippa. Man vågar inte eller orkar inte sätta sig in i problematiken. Det är för stort. För avlägset. För komplicerat.    

    Det är så vi funkar. Man kan inte ta till sig, bearbeta och veta allting. Vissa luckor får man ha. Måste få tillåta sig att ha. Det är trots allt inte ointelligent att med jämna mellanrum backa och säga att man faktiskt inte vet utan snarare är det ett tecken på sund och ödmjuk klokhet.

     Mellanöstern är ett sånt infekterat och svårdebattera område med frågor som man emellanåt har svårt att relatera till i sin bekväma IKEA-soffa. Ibland, eller kanske till och med ofta, vill man inte ens avhandla ämnet i diskussioner eftersom man är rädd att snava på felsägningar. Då passar den från 30- och 40-talen igenkännande svenska neutraliteten bättre.

     Jag är själv så.

     Trots att jag kan sitta en hel eftermiddag och läsa insatta människors affekterade ord om konflikten med en outhärdlig och aldrig sinande rysning längs ryggraden. När jag läser orden, fyllda av frustration, vrede, besvikelse och tårar, som är nerskrivna från datorer i splittrade Israel undrar jag om människor vet?

    Vi säger att vi lär oss av den mänskliga historien. Jag vet inte. Vi säger att de fruktansvärda handlingar som utfördes under andra världskriget måste berättas för att vi ska lära oss och hinna förhindra liknande handlingar i framtiden. Så att det aldrig händer igen.

     Jag vet inte. Jag lyssnar och samtidigt som jag lyssnar blickar jag ut över en uppslagen atlas. Ögonen fastnar på den afrikanska kontinenten. Sudan. Somalia. Rwanda. Uganda. Kongo. Sydafrika.

     Warszawa för mer än 60 år sen:

     Det är vägspärrar överallt. Patrullerande poliser. Några går med högburna huvuden och andra går med sänkta axlar och nedslagen blick. De senare måste tydligt markera deras identitet och därigenom sin tillhörighet. Det visas genom att man måste ha en identitetsbricka på sig där det står namn, personnummer, föräldrar, vilken stad man tillhör och vilken religion man har. Kan man inte se vem du är och vad du tillhör kan saker hända. Som att man blir misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället.

     Om identitetsbrickan däremot syns kan du bli misshandlad, torterad eller skjuten till döds på stället. Det handlar om att bli fullständigt kontrollerad. Att, som jag skrev om igår, bli bestulen på sin rättighet som fri människa.

     Brottet? Du är inte tillräckligt lik din broder. Din syster. Din antagonist.

     Förresten skrev jag judarna under andra världskriget? Jag menade palestinierna idag. Just nu. I detta ögonblick.

     Läs om terrorn på Hanin Shakrahs blogg som jag lagt upp som länk.

     Eller läs om övergreppen på Ali Esbatis blogg som också finns som länk.

     Eller finn din egen väg.

     Okej, det är nu när det är dags för avrundning som min svenskinpräntade diplomati kommer in: oavsett var man står i frågan (vilket kan betyda att man ser Israel som en ockupationsmakt, uppbackad av USA, och palestinierna som motståndsmän. Eller att man tycker att israelerna har ett större ansvar än palestinierna eftersom Israel är militärt och ekonomiskt överlägset. Eller att man tycker att båda sidor är lika goda kålsupare. Eller man kanske tycker att Israel bara använder motvåld för att försvara sig. Eller man kanske tycker något helt annat) vill man naturligtvis att konflikten ska ta slut. Att freden och lugnet ska segra. Oavsett vilket ben man står på, oavsett om man tar ställning eller hur man tar ställning, vill man nå till den punkten.

     Och hur är det möjligt?

     Ett förslag som jag gillar är Amos Oz bok ”Hur man botar en fanatiker”. Den är informativ och ser problemet från båda sidor (vilket passar oss neutrala).