Givande och tagande, två fundament i de allra flestas vardag och två begrepp som tycktes ha gått förlorade för två somrar sedan när jag arbetade i de undanskymdas tillvaro: bland de äldre äldre.

     För mycket av givande eller tagande blir inte bra.

     Likadant är det om det blir för lite av det ena eller andra.

     Jag tror balanserandet är den enda vägen att gå. Med vissa få undantag.

     Ett undantag:

     Jag jobbade några somrar på hemtjänsten. Det väckte många funderingar. En handlar passande nog om givande och tagande.

     Arbetsuppgifterna var relativt enkla i all sin svårighet som per automatik verkar dyka upp när man jobbar med många människor.

     Den går kortfattat ut på att rå om de äldre, de behövande.

     Varje morgon när jag vaknade av klockradion 06.25 visste jag vad som gällde. Jag skulle inte bygga ett kärnkraftverk, inte fatta stora viktiga beslut i riksdagen och inte heller skulle jag operera in en pacemaker.

      Men jag skulle göra något minst lika viktigt.

      Som en lojal timvikarierande hemsamarit skulle jag gå runt till gamla människor som behövde en hjälpande hand i vardagens svårhanterade bestyr och bryderier. Ge det de inte klarade av med dem av åldern ärrade händerna.

      Det var bra många ensamma herrar och damer som satt på sina hårda stolar, köpta på den tiden då benen bar och armarna fortfarande orkade bära en stol från bil till kök.

     Nu orkade inte lederna.

     Så de satt där på stolarna, som de facto var äldre än undertecknad, och räknade avgasande bilar som åkte förbi fönstret under tiden de väntade och väntade på oss samariter.

-         Väntan blir inte lika långsam om man räknar bilarna, sa någon.

  Smaka lite på den meningen.

  Om det inte smakar ensamhet så vet jag inte vad mina smaklökar är gjorda av.

  Ha detta i beaktning när denna skrivna resa fortskrider:

  I fall som dessa handlar det om att ge. Ge lite längre tid än planerat, byta ett par fraser, visa intresse och visa lite humankompetens.

  Att inte bara göra disken och gå därifrån så berörd person får räkna in nästa 578 bilar tills kvällspersonalen kommer nästa gång.

   Jag tänker på det när jag läser en insändare i SN från en vårdtagare. Hon har hemtjänst men är missnöjd. Det tror jag det. Hon skriver att ibland tar de inte ens av sig ytterkläderna när de kommer in. Ibland stressar de vidare utan att man ens hinner reagera. Det är inte okej avslutar hon.

    Det är ord jag känner igen. Där jag jobbade var den som snabbast var tillbaka i lokalen den som ansågs vara bäst. Bäst på vad?

     Att ta tid från andra och göra den till sin egen?

     Där jag jobbade fick man höra att man som vikarie inte skulle stanna för länge hos vårdtagarna/brukarna. Det skulle nämligen innebära att ordinarie personal inte kunde fortsätta sitt tagande. Brukarna skulle t o m kunna bli vana vid trevligt bemötande och att det fanns tid för just dem. Och det var ju faktiskt viktigt att brukarna inte fick för sig att personalen hade tid att ta av sig ytterkläderna, sätta sig på en knarrande stol, se den gamle i ögonen och ställa några frågor.

      Man skulle ge sken av att ge men man skulle bara ta.

      Tjäna in minut efter minut.

      Det är precis som insändaren avslutade sitt inlägg – inte okej.

David – vill inte bli allt för gammal