Har ni tänk på hur dom bygger lägenheter?
Tvåor, treor, fyror som om de diskriminerar ensamheter
Ensamheten som är nog ångestframkallande som den är
Som den tär
Som den värsta militär-som-nånsin-funnits-här
Och tvingar in oss i ledet med sitt tvåpips gevär

Nån! Vem? Ingen aning?
Har vad? Ingen kommentar!
Nån! Vem? Ingen aning?
Har vad? Ingen kommentar!

Har ni tänkt på hur bilar är producerade
Tre barnsfamiljs planerade och producerade
Är detsamma som normgenererande
Tre barn är bra att ha!
Tre barn ska man bara ha!

Har ni tänkt på veckotidningars omslag?
Överlag
Kritvita inslag
Verkar bara västvärlds bidrag
Jag saknar afrikanska eller asiatiska anletesdrag

Nån! Vem? Ingen aning?
Har vad? Ingen kommentar!
Nån! Vem? Ingen aning?
Har vad? Ingen kommentar!

Har ni tänkt på förhållandet kvinna-man?
Man
Kan
Tro att paret kvinna-kvinna, man-man
Inte kan
Vara som paret kvinna- man
Varför man
Inte vet bättre
Vet jag inte bättre
Än att präster med flera säger/sa att homosex är en synd
Jag tycker det är synd
För mig är det mer synd
att tro sig ha rätten
att skilja felen från rätten.

David - gömd i Värmland

Det finns mycket att reagera på. Det gör det ju alltid. Det kommer man inte ifrån, om man nu skulle vilja det. Jag vet inte om en likgiltigare approach skulle vara att föredra. I varje fall har jag uteslutit det egala tillståndet och sitter och reagerar på allt ifrån för mycket skvaller om arbetskamrater på jobbet till hemskheterna i mellanöstern. 
   Men nu ska jag åka bort en sväng till Värmland igen. Ta en paus från den (o)civiliserade vardagen med all dess stimuli och istället träffa vänner som man alltid träffar för sällan och tillsammans ska vi sitta och prata om att vi ses just för sällan.

    Vi ska med förklädda meningar och gester outtalat tala om för varandra betydelsen av nära vänskap. Det är en mångbottnad osäkerhet som gör att vi pratar med andra tungor och på nått sätt tycker jag att det är vackert i all sin töntighet.
    Vi blir till poeter och gör alldagligheter till oigenkännligheter. Bara med ord!
    Vi vränger formuleringar som den bullrige Majakovskji.
    Vi gör det ända tills natten ger vika för dagen trots att ögonlocken har fallit för länge sen.  
    Medan vi sitter runt köksbordet och ser hur mörka natten blir undanknuffad av grynningens ljus och beter oss som kvaispoeter ska jag också ge möjligheten att ta del av lite poetiska alster. Denna vecka kommer således gå i poesins tecken. Med början idag.
   Dansken Paul La Cour har skrivit dikten "Afsked" som jag har försökt översatt efter bästa förmåga:

"Trött på Ord, på värdelösa Böcker och Bilder,
på Problem, Diskussioner och geometriska Figurer,
på allt som fungerar, de kloka, förhärdade
på Knä för deras Hjärnor,
blinda som Mullvaden
och utan hans Lejonkraft.
På Funktionärer, anonyma Uniformer och
                   Ämbetsmän
de korrekt oansvariga, de begåvade och smidiga
                   de släta och blanka
alla som mottager Order utan att rådfråga
                   sina Liv.

Trött på att inte er hört,
på halvvissen Ondska och ljum Godhet,
de två som är varandra Lika,
på Medömkan, Känslosamhet och kall Filantropi,
som inte anar barmhärtighetens Pris,
på Kaktussjäl, Tistelsjäl, Nässlor,
som ter sig som Rosor och är i god Tro,

jag vill slunga ut i
ren och tonande Tystnad,
men som förlorar sig i ord.
Min Tålmodighet är till Ända!
Jag bryter upp och drar bort!
inget STälle kan vara förfärligare än detta,
ingen Öken magrare,
inget Hav saltare än de Tårar jag borde ha 
                        gråtit.

Jag drar ut för att rättfärdiggöra oss,
att finna en Handfull Jord,
som är ren, inte beskrivet med Ord,
som inte dryper av Gift.
Låt mig bli en Sten vid vägen,
ett Granbarr i skogen
av Ejorre och Räv beträdd.
Eller en Pollensmula, Gräset på Stengrund,
det rostiga Strået mellan Strålarna
Tågen jagar över,
det föraktade, det förbisedda,
det fattigaste av allt,
blott jag en Morgon
må vakna och höra
de dolda Orkestrarnas nynnande Skaror,
Förbindelsernas Sång,
Sammansmältningens brusande Förvandling
och en ny Kärlek basuneras sju Gånger under 
                          vår mur."

------

David -  med egna estradpoetiska dikter följande dagar 

Efter en natt i jobbets sterila säng och inte i en varm bädd delad med levande kärlek sitter jag nu med sömndruckna ögon framför datorn.

   Som jag har skrivit förut arbetar jag för tillfället, över den hittils klimatmässigt lustiga sommaren, på ett boende för psykiskt sjuka med missbruksproblem. I en sån miljö, bland de människor jag jobbar med, kommer ibland en tanke och pockar på uppmärksamhet.

    Vad är normalt?

    Vem är normal?

Inte är det jag, trots min ganska allmänna person. Ett axplock av människor jag har träffat och/eller hört talas om de senaste dagarna visar på hur det i min lilla, lilla del av Sverige inte finns någon självklar normalitet - vilket jag finner befriande.

    De jag har träffat eller hört talas om:

    * En gammal klasskompis vars ensamstående mamma fick en obotlig sjukdom och sakta tynar bort,

    * min gode vän utan föräldrar och utan sitt hemland,

    * alla mina skilsmässokompisar,

    * en bekant som blivit utsatt för två mordförsök,

    * en liten tjej på fem år som sedan hon var två år vanskötts av sin mamma,

     * en kompis som hittade sin flickvän hängd för ett par år sedan,

     * män och kvinnor som flytt och aldrig får eller kan återvända till deras hemländer,

     * tre tjejer i 12- års åldern som tagit betalt för sexuella tjänster av en i trakten utpekad pedofil,

     * en tjej i 8- års åldern som blir retad för att hon inte svär och inte äter godis eller glass annat än på lördagar,

     * en 19- åriga kille halvt nedgången i knarkträsket,

och det är bara en bråkdel av människorna jag mött eller hört talas om (exklusive det jag har läst om i tidningarna). Och här bör även jag själv rymmas:

      * 25- årig heterosexuell kille uppvuxen med två föräldrar i ett medelklasshem.

      Jag tror att alla bör ses som den individ den är. Inte bli indelade i mallar som normala eller avvikare. Det blir en maktfaktor att vara (eller snarare ses som) normal och stämpla "andra" utanför en ram, som jag ovan försökt illustrera som minst sagt bräcklig: alla har sin unika historia.

      Det är farligt att bli för kategorisk och dela upp människor i normala och onormala. Faran ligger i att det alltid blir nån som får sätta etiketter och nån som får bära dem som ett tungt ok.

     Var går gränsen för makten?

     Du är jude, du är funktionshindrad, du är psykiskt sjuk, du är mörkhyad och du platsar inte i Tyskland på 30- och 40-talen. Du är helt enkelt inte tillräckligt normal.

     Så var går gränsen?

     Du är mörkhyad, du har ett svåruttalat namn, du har fel religion och kultur. Sorry, du platsar inte på den sv.bostads- och arbetsmarknaden. Du är inte tillräckligt normal.

     Var ska vi tillåta att gränsen går?

David - med en egen unik historia     

Jag plockar fram ännu ett minne från tiden som vikarierande hemsamarit.

      Två somrar sen.

      En kväll blödde jag. Mina läppar var uppskrapde, hakan var uppskrapad. Händerna och knäna likaså. Jag hade ont på mer än ett ställe. Dessutom var min cykel förstörd.

     Jag vet inte om jag gjorde rätt eller fel den där kvällen.

     Jag vet bara att att om samma sak hände igen skulle jag precis som då inte cykla förbi. Minus cykel förstås, jag är ju utan.

     Jag hade avslutat mitt kvällsskift på hemtjänsten och jag skulle cykla in till stan och möta min tjej. När jag trampade som bäst mötte jag ett par unga herrar (unga betyder att dem var något år yngre än mig). Herrarna såg ut att ha det gott, skrattade och verkade vara på festhumör. Precis när jag ska passera dem kommer en ölburk farandes mot min tinning.

     Skulle den ha träffat skulle jag med all sannolikhet ramlat rätt ut på bilvägen och slagit mig rejält illa.

      Jag tvärnitade. Fällde ned stöde på cykeln.

      Frågade vad de i allsin dar höll på med?

      Vad som hände sen är egentligen irrelevant. En ilsken och aggressiv kille, lite blod, lite smärta, lite värk senare och jag minns än idag hur hårt och fort hjärtat klappade långt efteråt.

      Skulle jag ha trampat förbi våldet? Det kan tyckas petitessigt att reagera på en ölburk som kommer farandes. Skulle jag ha låtit nån annan ta smällen senare den kvällen? Skulle jag ha svalt mitt civilkurage och min framtidstro?

      Aldrig, tveklöst. Jag svarar som Jan Guillous karaktär Erik Ponti skulle ha svarat: Jag vet bara en sak. Man får aldrig låta sådana som honom segra.

       Och jag har en annan historia i bakhuvudet:

       En arbetskamrat till min far satt i en tunnelbanevagn i Stockholm. Vagnen var måttligt full. Några säten bort satt en mörkhyad manmed sina två små barn och sin fru. Kanske skulle de på bio eller kanske skulle de bara åka hem.

       In  i vagnen stövlar ett gäng på 5-6 skinnskallar in. De är högljudda, de har ölburkar i nävarna och har rakade skallar.

        De är stereotypen för vad många skulle kalla en rasist.

        När de får syn på den mörkhyade mannen går de dit och börjar tjafsa. De kallar honom negerjävel och annat. De spottar på honom. Och de turas om att förnedra honom framför hans livrädda familj.

        Alla i vagnen tittar åt ett annat håll. Jag vet inte åt vilket.

        Det är på väg att urarta. Rasisterna blir mer och mer våldsamma. Det är då min fars arbetskamrat reser sig upp och säger att "nu får ni fan sluta". Till svar får han alla tänderna utslagna, käken bruten och alla benbrott man kan tänka sig.

        Inte en enda, inte alla tillsammans, inte två och inte fyra lyfte ett finger när en man blev en blodpöl och därefter liggandes i koma.

        När jag tänker på den historien kan jag tveklöst meddela att jag hellre blir en blodpöl än en av alla de som cyklar flrbi en flygandes ölburk och somnar i dekadens.      

Givande och tagande, två fundament i de allra flestas vardag och två begrepp som tycktes ha gått förlorade för två somrar sedan när jag arbetade i de undanskymdas tillvaro: bland de äldre äldre.

     För mycket av givande eller tagande blir inte bra.

     Likadant är det om det blir för lite av det ena eller andra.

     Jag tror balanserandet är den enda vägen att gå. Med vissa få undantag.

     Ett undantag:

     Jag jobbade några somrar på hemtjänsten. Det väckte många funderingar. En handlar passande nog om givande och tagande.

     Arbetsuppgifterna var relativt enkla i all sin svårighet som per automatik verkar dyka upp när man jobbar med många människor.

     Den går kortfattat ut på att rå om de äldre, de behövande.

     Varje morgon när jag vaknade av klockradion 06.25 visste jag vad som gällde. Jag skulle inte bygga ett kärnkraftverk, inte fatta stora viktiga beslut i riksdagen och inte heller skulle jag operera in en pacemaker.

      Men jag skulle göra något minst lika viktigt.

      Som en lojal timvikarierande hemsamarit skulle jag gå runt till gamla människor som behövde en hjälpande hand i vardagens svårhanterade bestyr och bryderier. Ge det de inte klarade av med dem av åldern ärrade händerna.

      Det var bra många ensamma herrar och damer som satt på sina hårda stolar, köpta på den tiden då benen bar och armarna fortfarande orkade bära en stol från bil till kök.

     Nu orkade inte lederna.

     Så de satt där på stolarna, som de facto var äldre än undertecknad, och räknade avgasande bilar som åkte förbi fönstret under tiden de väntade och väntade på oss samariter.

-         Väntan blir inte lika långsam om man räknar bilarna, sa någon.

  Smaka lite på den meningen.

  Om det inte smakar ensamhet så vet jag inte vad mina smaklökar är gjorda av.

  Ha detta i beaktning när denna skrivna resa fortskrider:

  I fall som dessa handlar det om att ge. Ge lite längre tid än planerat, byta ett par fraser, visa intresse och visa lite humankompetens.

  Att inte bara göra disken och gå därifrån så berörd person får räkna in nästa 578 bilar tills kvällspersonalen kommer nästa gång.

   Jag tänker på det när jag läser en insändare i SN från en vårdtagare. Hon har hemtjänst men är missnöjd. Det tror jag det. Hon skriver att ibland tar de inte ens av sig ytterkläderna när de kommer in. Ibland stressar de vidare utan att man ens hinner reagera. Det är inte okej avslutar hon.

    Det är ord jag känner igen. Där jag jobbade var den som snabbast var tillbaka i lokalen den som ansågs vara bäst. Bäst på vad?

     Att ta tid från andra och göra den till sin egen?

     Där jag jobbade fick man höra att man som vikarie inte skulle stanna för länge hos vårdtagarna/brukarna. Det skulle nämligen innebära att ordinarie personal inte kunde fortsätta sitt tagande. Brukarna skulle t o m kunna bli vana vid trevligt bemötande och att det fanns tid för just dem. Och det var ju faktiskt viktigt att brukarna inte fick för sig att personalen hade tid att ta av sig ytterkläderna, sätta sig på en knarrande stol, se den gamle i ögonen och ställa några frågor.

      Man skulle ge sken av att ge men man skulle bara ta.

      Tjäna in minut efter minut.

      Det är precis som insändaren avslutade sitt inlägg – inte okej.

David – vill inte bli allt för gammal

Vem gör vad och vad gör vem?

Rosa och blått?

Prinsessor och slott?

Pistoler och skott?

Snus och spott?

Vi måste fått

allt om bakfoten, eller nått.

Annars: varför denna uppdelning?

Fördelning?

Genusskapandet är som en uråldrad förstelning:

kvinna- kvinnligt,

man- manligt,

Så jävla svamligt!

Just det, hur var det nu:

Vem gör vad och vad gör vem?

Tar en titt rakt in i ett medelsvenssons hem:

Ser en mamma-ledig pappa

med en kratta

pysslandes på en höstig gräsmatta

o han har redan städat, tvättat, dammat. Fatta!

Middagen är i ugnen o ungen ska han natta.

Det är så man vill skratta,

men det är allvar, allvarligt talat.

Könsroller har fan funnits sen människan "neandertalat".

Nuförtiden är det rätt omtalat:

"varför är det si,

varför är det så?".

Inget har skett ändå.

För ingen har vett att förstå

att förändring kräver faktisk aktion

inte ytterligare en icke-praktisk lektion.

Vem gör vad o vad gör vem?

Måste jag skriva mer?

Beskriva mer?

Jag vill bara riva ner

ALLT ibland

stå naken och grand

få känna att det här är ingen mans eller kvinnas land.

Bara vara jag nånstans nångång

utan ljus, kosmetika o sång

utan att bry mig om

vad jag gör

var jag gör

hur jag gör

om det är jag som följer eller för.

Det är inte konstigt att människor missförstår varandra. Om man ska vara ärlig, och det tycker jag att man ska vara, sker det missförstånd inom en mängd olika dimensioner. Från samboparet som hade glömt köpa mellanmjölk när de storhandlade på coop till länder med infekterande inbördeskrig där parterna aldrig tycks förstå varandra. Och däremellan är det inget tomrum, inget vakuum, utan en drös med stora och små missar i kommunikationen. Det är som om missförstånd är en del av den mänskliga naturen. Kan det vara så?

    Det är inte konstigt att människor missförstår varandra.

    Inte i dessa tider.

    Inte när vi går mot en mer jagcentrerad värld. Dess orsak kan jag spekulera kring men inte på något sätt veta.  

    Vi ser tecken överallt; företagsklimat, arbetsförhållanden, en mer högerorienterad politik i stora delar av europa, profitjagandet, urholkningen av medmänskliga värden (solidaritet, gemenskap, lojalitet osv osv), mer prat och mindre lyhördhet, mindre medvetenhet om sitt eget varande och sin egen funktion.

    I en jagcentrerad värld blir den empatiska förmågan inte lika viktigt. Man behöver inte sätta sig in andra människors situationer i samma utsträckning.

     Det räcker med sig själv.

     Det räcker med sin egen tolkning, sin egen subjektivitet, för att anse sig ha förstått läget.

    Eller ha förstått vad som sades när man stod i kyldisken och pratade om vem som skulle hämta mjölken.

    

-------

Kolla in farsans blogg: think.bloggagratis.se

Där skriver han kortfattat om sina små, små iakttagelser av omvärlden på ett tänkvärt sätt. 

     

Jag tar vid där jag slutade sist. Maskrosen. Havet. Färjan. Minnena.    

      Det här är den utlovade uppföljaren till Utsikter från en jolle.

     Det vore en skymf mot mitt eget minne att inte nämna maten från den finlandskryssningen jag upplevde för några år sedan och tidigare berättat om. Och inte vill jag vara uppstudsig mot minnet när jag vet med vilken kraft dess framtida hämndaktion kan komma med.

       Så jag gör bäst i att nämna maten.

       Jag skulle vilja påstå att det är i det närmaste kutym att ta en bit mat på någon av båtens två likgiltigt tråkiga restauranger och samtidigt spana på det mobila människomyllret. Främst får man studera pensionärer som tar sig framåt i sävligt tempo och flockar med ungdomar som inget annat vill än att supa sig ostadiga och oblyga så att de kan dra sina inlärda raggningsrepliker från senaste herrmagasinet utan att bli generade.

      Innan man sätter sig till bords och får en ingående lektion i livet som antingen ungdom eller pensionär, man väljer vad man vill studera efter eget skede i livet, väger man sin tallrik med köttbullar och potatis (det är nämligen alltid köttbullar och potatis som serveras och om det mot all förmodan inte skulle vara köttbullar och potatis skulle det med största sannolikhet vara köttbullar och potatismos) vid en våg hos en mulliga kassörskan och får betala 67 kronor.  

      Alltid 67 kronor, om det inte är fel på vågen.

      Räkna med att köttbullarna är hårda och potatisen ännu hårdare. Brunsåsen lever med lite tur och lite kryddning upp till ett knappt godkänt. Sämre mat, som är värd 67 kronor, är svår att föreställa sig.

      Inte nog med att maten är "sådär" (skulle kunna skriva dåligt tillagad och svåräten - men "sådär" kändes en aning mildare) den tvingar dessutom de flesta passagerarna att skynda mot toaletten.

       Eftersom ingen människa som inte gör 60 m under 5 sek hinner ner till dockskåpshytten är många toaletter strategiskt placerade utanför matsalen.

      Jag minns:

      När jag kom in möttes jag av små toalettbås (varför är allt så jävla litet på färjor? Kom det med funktionalismen?) tätt intill varandra med en halvmeter tomrum undertill och ovantill. Det hade lika gärna kunnat vara fem toamuggar bredvid varandra utan skiljeväggar. Alltså var det bara att glömma allt vad ljudisolering heter, här var öppenhet tydligen prioriterat.          

         Glamour?

         Jag försökte sköta mitt bestyr någorlunda tyst och finkänsligt. Det var ett pyssel att få till det. Det krävdes en insats och jag gav en insats. Vad gör man inte för sina medmänniskor?

        Under tiden kom andra in och släppte alla hämningar, volymen var dynamitisk, på vardera sida om mig.

       Där satt jag och log.

       Jag hade hittat en plats att referera till när någon pratade om helvetet på jorden.