I SN igår kunde man läsa om en hel del av det jag har tagit upp på bloggen de senaste dagarna. USA backar upp Israel med 30 miljoner dollar. Våldtäkterna ökar. Flera fall av oprovocerat våld. Män slår kvinnor.

     Och det är en vanlig vardag. Som vilken jävla vardag som helst.

     Svenssons äter ostmackefrukost och blandar stark oboy.

     Är vi maktlösa eller är vanmakten bara ett behagligt försvar för att rättfärdiga att man läser, bläddrar vidare och inte tar in?

     Hur påverkar det ständiga flödet av informationsbombardemang oss? Stänger vi av empatin och satsar på dess apatiska motpol? För det är jobbigt att höja på ögonbrynen och inse vad som döljer sig bakom orden.

     Massmedia förför oss med enkla subtila medel.

     För bakom lösnummersäljande rubriker, bakom små sammansatta ord som bildar korta notiser, bakom journalisters torra objektivitet (som egentligen är en västvärldens subjektivitet av vad som är objektivt) döljer sig hela tiden verkligheten. Full av företeelser fjärran från den värld vi lever i.

     Ibland påminns man av att det finns andra sanningar än bara det ögat ser eller vill se.

     Min alibivärld är liten.

     Jag varskos det när jag läser om andra människor. Jag vill veta. Jag vill förstå. Det är påfrestande och slitsamt men det är nödvändigt att vidga sina horisonter. Låta medvetenheten förflytta skygglapparna centimeter för centimeter och släppa in periferin.

    Jag vill att min alibivärld ska bli större.

    Vad annars kan man göra?

    Välgörenhet räcker kanske en bit men det är aldrig hela lösningen. Det är vi för snåla för. ´

    Jag tror att man genom att vara kritisk till det man läser och försöka se bakom orden, meningarna och rubrikerna och där finna vad det verkligen står att läsa om kan man bidra mer än att skänka en guldtia då och då.

   Vad innebär det jag faktiskt läser?

    Endast på det sättet kan medvetenheten ta oss till en empatisk nivå där vi bryr oss om varandra tillräckligt för att med eniga strupar säga ifrån när USA öppet sponsrar en grym ockupation av ett helt folk. Eller tillräckligt för att rättsväsendet skulle förbättras i våldtäktsfall (inte fria två stureplansstekare som har lite ”kul med sin gänghora” t ex.). Eller tillräckligt för att få ett helt hav med människor att aldrig acceptera våld i någon form och så fort minsta tillstymmelse till ett knytnävsslag finns reagerar sju människor och går i mellan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...