Idag på förmiddagen har jag suttit i blåklädda soffor på jobbet och diskuterat trafficking, våldtäkter, mäns våld mot kvinnor och andra verkligt existerande ting i vår svenska verklighet.

    Man behöver inte alltid knäppa på nyheterna och låta Bengt Magnussons whiskeyhesa röst förmedla hemskheter.  Många gånger finns våld och grymheter en huvudvridning bort. En tegelfasad emellan. Några minuter för sent.

   De senaste dagarna har det stått att läsa i medierna om allsvenska fotbollsspelare som slår sina fruar och stänger samma fruar ute på kyliga balkonger. Det har stått om en kvinna som blivit mördad av sin man. Det har stått så mycket att jag inte kommer ihåg allt och ändå är det bara en bråkdel av allt som sker.

   Jag får många funderingar i huvudet.

   Vad tänker man som kvinna, som tjej, som flicka, som fru när man öppnar lägenhetsdörren och möter en blick som man har lärt känna allt för väl och som låter förstå att ikväll räcker det inte med knytnävsslag?

   Det knyter sig i kroppen när jag tänker på det. Och jag bara tänker. Jag behöver inte stå ut.

    Vad har man som man, som pojke, som kille, som make i huvudet sekundrarna innan låset vrids om och dörren öppnas?

   Jag tänker utan att kunna se en blid på förövaren framför mig i huvudet. För det finns ingen stereotyp bild. Det finns inget monster. Ingen Freddy Kreuger. Ingen Jason.

   Varför får jag inte fram någon schablonbild på näthinnan?

   Med tanke på att lunchen är slut på jobbet får jag återgå till arbetet och skriva del 2 i eftermiddag. Håll till godo.

David - letar vidare i tankarna efter en gärningsmannaprofil

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...