Jag vet inte varför jag inte får fram någon förövare i skallen.

    Kanske beror det på att det sker systematiskt och att den som slår tillhör alla klasser, etniciteter, religioner osv och det gör det svårt att få fram en profil.

    Kanske beror det på något helt annat.

    Men om man inte stannar vid tanken på att mäns våld mot kvinnor, våldtäkter och trafficking är en företeelse på inidvidplanet utan också går vidare och ser mönster, strukturer och ringar på vattnet kan man se andra bilder. Det görs genom att inta en annan utgångsposition, att höja abstraktionsnivån.

    Härifrån, i vad som liknar en trädkrona, ser man många små porlande bäckar som tillsammans bildar en helhet. Ett monster?

    Vid läsning av Katarina Wennstams viktiga dokument/böcker om våldtäkter, Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman, finns det mycket att slås av men i det här sammanhanget minns jag en intressant sak. Jag kommer ihåg hur hon redogjorde för hur vi uppfostrar våra barn olika beroende på kön.

    Om en tonårsdotter ska gå ut i kvällningen säger föräldrarna ofta att hon ska se sig för. Inte gå hem själv. Ringa om det är nått. Och ibland, kanske nån gång, får hon höra att hon kanske borde ha lite mer kläder på sig och i samband med det kanske föräldrarna försiktigt nämner riskerna med att klä sig utmanande.

    Därav rubriken Utrym. För det är ett sätt att lära sin dotter att hon inte har samma rätt, är möjlighet ett bättre ordval?, att vistas i det offentliga utrymmet. Hon lär sig tidigt att se sig över axeln. Att noga värdera sina steg.

    Kanske är det ett bättre alternativ än att inte redovisa för riskerna?

    Det kan ändå ses och förstås i kontrast till tonårssonen, som förvisso får höra att han ska vara försiktig och komma hem i tid men ytterst sällan får höra att man som människa ska respektera en tjej (eller kille) oavsett klädsel. Att man inte kan göra hur som helst med vem som helst.

    Summan blir att tjejer lär sig att akta sig för killar. Killar lär sig på sin höjd att akta sig för killar. Och så lär vi oss, helt i enlighet med det patriarkat vi lever och formas i, att män har makt och tjejer får trippa på tå i det offentliga utrymmet.
   Med andra ord är det så det bildas en ruta i det mönster som sedan bidrar till mäns våld mot kvinnor.

   Och det är även så en liten ruta på gärningsmannaprofilen blir till.

Idag på förmiddagen har jag suttit i blåklädda soffor på jobbet och diskuterat trafficking, våldtäkter, mäns våld mot kvinnor och andra verkligt existerande ting i vår svenska verklighet.

    Man behöver inte alltid knäppa på nyheterna och låta Bengt Magnussons whiskeyhesa röst förmedla hemskheter.  Många gånger finns våld och grymheter en huvudvridning bort. En tegelfasad emellan. Några minuter för sent.

   De senaste dagarna har det stått att läsa i medierna om allsvenska fotbollsspelare som slår sina fruar och stänger samma fruar ute på kyliga balkonger. Det har stått om en kvinna som blivit mördad av sin man. Det har stått så mycket att jag inte kommer ihåg allt och ändå är det bara en bråkdel av allt som sker.

   Jag får många funderingar i huvudet.

   Vad tänker man som kvinna, som tjej, som flicka, som fru när man öppnar lägenhetsdörren och möter en blick som man har lärt känna allt för väl och som låter förstå att ikväll räcker det inte med knytnävsslag?

   Det knyter sig i kroppen när jag tänker på det. Och jag bara tänker. Jag behöver inte stå ut.

    Vad har man som man, som pojke, som kille, som make i huvudet sekundrarna innan låset vrids om och dörren öppnas?

   Jag tänker utan att kunna se en blid på förövaren framför mig i huvudet. För det finns ingen stereotyp bild. Det finns inget monster. Ingen Freddy Kreuger. Ingen Jason.

   Varför får jag inte fram någon schablonbild på näthinnan?

   Med tanke på att lunchen är slut på jobbet får jag återgå till arbetet och skriva del 2 i eftermiddag. Håll till godo.

David - letar vidare i tankarna efter en gärningsmannaprofil