En hand ligger och stryker min nacke medan jag leker lekar med tangentbord. Jag har skrivit det förut och jag kan upprepa det hur många gånger som helst; så jag upprepar: jag gillar ljudet av tangenter som trycks ner. Inbillar mig att ljuden kommer från fingrars beröring av gammeldags skrivmaskin.

   En skrivmaskin där smattrandet är vackra operetter i örongångar.

   Där varje opera är ljud av tillblivande ord. Varje kreatör skapar sin musik med flyhänta ackordskiftningar, med känsliga penselvispningar över naken sträv målarduk, med starka vackra tåspetsar i en arabesque eller med förförande bokstavskombinationer.

    Det är det jag låtsas att jag gör: bildar musik med ord.

    Nästan lite på måfå för jag vet inte riktigt var jag är på väg, var jag ska hamna, men det är inte heller målet som är väsentligt, som Karin Boye diktar, det är vägen dit.

    Det smattrar när jag lägger fram den väg jag med lätta fötter ska vandra på för att nå målet.

     Väl där finns ingen slutgiltighet utan bara nya vägar att skapa.

     kan jag med handen mot hjärta avslöja att jag tror att varenda mikroskopisk atom i min blekhet redan förutbestämt åt vilket håll jag kommer gå (trots det jag nyss skrev). Redan förutbestämt vilka nedslag mot laptopen mina trassliga nervceller kommer kommunicera till min hjärna att utföra. Fingrar lyder order som underordnade amerikanska soldater i ett krig som inte är ett krig. Åt vilket håll jag kommer gå? Vilka tangenter som kommer bilda musik?

     Du.

     Dej.

     Din.

     Väg.

     Mål.

     Mening.

     Det är kortheter som förklarar storheter som finns i kortheten som jag ibland med synonym benämner gumman. Jag vill smeka in min älskhet ända in i märgen på dig. Det går inte en dag utan att jag utför.. ska vi säga.. smekheter.

     Smekheter är när kärlek når trumhinnor, inre organgångar, lungor, levrar, hjärtan och skelett och med ömhet liksom åker smekheten omkring som vore det nått superduperplan från typ Independence day. Fast istället för att det gör ont när planet åker loopar och snurrar och svänger som kostigarnas kostig känns det bara bra och behagligt gott.

     Det är som en viskning som kittlar örat gånger hela multiplikationstabellen upphöjt i, ja, skyar.

     Sånt vill jag att din märg ska omslutas av. Utan att det är en make-over, för ingen bör göra om sånt som vore lönlöst att göra om, det är bara som luft runt benen som gör att man aldrig behöver undra.

     Man liksom bara vet.

     Vet

     Att man är en annan människas väg, mål, mening och det gör all skillnad.

     Du.. är all min skillnad.

     Glöm inte det. Jag vill att du ska känna det så hårt att inte ens en grav senilitet skulle tappa bort den där varma strömmen luft i kroppen. Som alltid kommer cirkulera i dig.. även om det är 76 mil mellan oss.

       Eller en kontinent.. en himmel. Eller om det skiljer ett par liv mellan oss.