Förra veckan kunde man läsa i tidningarna om en läkarstuderande som i sitt yngre liv hade begått ett mord. Han hade suttit av sitt straff och när han kom ut påbörjade han utbildningen som skulle ta honom till ett liv fjärran från fängelsetillvaro. Varför det blev en nyhet berodde på ett förslag uppifrån om att alla studerande i framtiden kan komma att behöva redogöra för sin bakgrund. Bifoga papper från belastningsregistret eller nått. Mannen skulle då aldrig kunna bli anställd som läkare.

    Tankarna tapetserades efter läsningen med frågor om huruvida det finns någon verklig soning för sina brott sina illgärningar sina synder sina misstag sitt förflutna?

    Det är frågeställning som är lätt att fastna och hänga kvar i ett tag. Jag gör det nu och jag gjorde det för ett fåtal år sedan när jag gick en filmkurs på universitet och hade i uppgift att anaylsera och skriva en essä om en film.

     Hyrde "The Woodsman" med en storspelande Kevin Bacon i ledande bärande roll som pedofil. Satte på play.

     Det som flimrade förbi handlar i korta drag om Walter som avtjänat ett tolvårigt straff för att ha antastat små flickor och blir frisläppt. Han skaffar sig ett jobb, en lägenhet och går till en terapeut och hoppas att den nyvunna friheten ska flyta på smärtfritt. Men Walter upptäcker att livet utanför murarna är en ständig prövning. Dragningen till småflickor närvarar, han ser, vill ha och förföljer dem. Även när han skaffar en flickvän. Detta tär på Walter som vill bli "normal" och pussla ihop sitt liv. Denna tuffa kamp är röd tråd film igenom.

     Och filmen väcker många tankar som generar tyckande som generar bärande hörnstenar i samhället. Vad vi tycker ger alltid eko.

     I synnerhet sätts funderingarna i rullning när filmen är så pass provokativ som den är i flera avseenden, främst för att ett tungt ämne som pedofili kommer otäckt nära inpå tack vare sällsynt insatthet i problemet. Filmmakaren Nicole Kassel klär smidigt av myten om att förövare i sexualbrott är tydligt avvikande, både sexuellt och socialt. Och efter avklädnaden blottar sig socialt integrerade människor som är oerhört svåra att peka ut, och just den normaliteten gör problemet komplicerat.

     Det är enklare lättare skönare tryggare bättre när det bara är monster enstöringar psykopater som begår brott.

     Människan vill som bekant att att det mesta ska vara enkelt. Därför värjer vi oss ifrån det faktum att fruktansvärda brott kan ske mitt ibland oss, hos våra närmsta vänner eller i vår egen familj, av någon vi känner. Och problemt kan då fortsätta frodas under förklädnader - och går inte att komma till rätta med.

     Något som jag tycker är intressant med filmernas världar är likheterna med verkligheten. Mördaren och pedofilen möts från båda världarna men samma frågor ställs:

     Vilka rättigheter har de som begår fruktansvärda brott?

      Kan man verkligen sona alla typer av brott?

      Vilken hjälp och uppbackning bör förövare få av samhället?