Eftersom en del människor är omättligt nyfikna till sin karaktär och jag har skrivit om mitt försök att nästla mig in på arbetsplats kan jag med en smula nedsänkta mungipor meddela att tjänsten tillsattes av annan sökande.

    Det hade gått en långsam väntande månad innan jag i måndags ringde och frågade hur det gick med tillsättningen av tjänsten eftersom telefoner varit svalt döda och beslutsamheten uppenbarligen hade kollpsat. En harkling och "jo, det går bra, vi tillsatte tjänsten i torsdags och jag sa då åt vår registrator att mejla er andra."

     Snyggt och värdigt.

     Jag och tre andra var på individuella tvåtimmarsintervjuer och grillades svettiga och vek oss ut och in i jakt på uppriktiga förnuftiga snabbtänka genomtänkta svar och för att blotta våra allra bästa sidor. Man känner sig för övrigt som en reklamskylt på en bondgård när man sitter och slänger slogans om sig själv i ansiktet på neutralitet personifierad. För övrigt har jag ett växande agg emot kommersialism så komforten var värre än i trång tvådörrad fiat.

     En av oss får i alla fall min gratulation för tjänsten. Jag vet vem hon är och hon är bra och hon besegrade mig och jag tar det. Det är inga konstigheter. Ibland vinner man ibland förlorar man ibland blir det oavgjort ibland gör man mål ibland inte.

     Vad jag själv hade tyckt om att få och som jag nu hade omnämnt som snyggt och värdigt på riktigt, utan ironiska undertoner, hade varit ett treminuters telefonsamtal med handslagande tack för god match med rent spel, du förlorade med 3-1 eller nått åt det hållet.

     Det där mejlet med jag-orkar-inte-prata-med-nån-som-sökt-jobb-hos-oss rubrik har ännu inte dykt upp. Registratorn kanske missade den där snabbeln i e-postadressen.

     Men nu vet jag. Jag förlorade med 4-2 i en jämn match med rättvis vinnare.