Det är helt sjukt. Ibland gör man saker som när man antingen fejsas med
det i efterhand eller när man stannar upp mitt i nått stressigt
ögonblicks göromål fattar hur egen kortslutning faktiskt fungerar. Just nu
sitter jag på min rövtillplattande kontorsstol och slickar mig om nariga
läppar och är uttorkad som en tredagars gammal snus på en
tillbakalutad solstol i Mallorca och ändå pallrar jag mig inte för att gå
och dricka.
      Strupen är nere på knäna och ber om klunkar. Huvudvärken bullar
ihop sig som åskmoln runt tinningar. Och jag tror på naivt fullaste
allvar att min envishet kan besegra kroppen och ett av människans
grundläggande överlevnadsbehov. Hybrisens vackra idioti?
      Jag är så lycklig i min naivitet, i min envishet, i min dumhet.

      Det är en upptäckt som inte medför nedvärderande av mig själv, ty
även om orden är hårda är de inlindade i bomull, det är mer en mjuk
smilbandsvidgande rusk på huvudet som bifogas. Jag gillar det. Med
åldern och erfarenheten och misstagen och felbedömningarna och
pinsamheterna har jag blivit varsamt vänligare mot mig själv. Förut
kunde jag lägga mig själv i giljotinen och vara den värsta bödeln av
alla själv. Chop chop dead. Bara för att jag hade ätit en chokladbit och
härlett den sedan uppståndna finnen på kinden till min dumdristighet.
        Typ så.

        Det fanns reasons to live and reasons to die och det gör det
förstås fortfarande men orsakerna ser annorlunda ut. Tack och lov. Orsaken att dö var som jag nyss skrev en plötslig kamikazeefinne som våldsamt attackerat nästippen över natten medan de enskilt största
orsakerna att leva var actiongubbar, dockor och en ace of base skiva.
         Fast.
         Jag är en törstig snus som vägrar dricka. Och det är lika mycket
chop chop dead som vinterkrigande finnar och kanske är jag inte
vänligare mot mig själv trots all mognad och livskunskap och andra
lummigt fyllda ord. Kanske kanske att allt är samma lika lika fast i lite andra former. 

David - ska leta rätt på saft

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej. Igen.   Jag dammar nu officiellt av mina skrivfingrar och aktiverar dem genom lite knappande på bokstäver. Kanske landar det i en vettig begriplig helhet eller så vimsar jag runt i några meningar och lämnar frågetecken i eder bakre huvudregion. ...

Jag var på Thomas Dilevas föreställning "Låt kärleken växa" i fredags. Det var en härlig upplevelse. Ingen är som han, alla är som han. Han sjöng vackraste sånger om mirakel som min sambo alltid gråter när hon hör och han sjöng med len röst. Han sade...

Det är väl nånstans okej att damma av tangentbordets hela alfabete när begäret andas allt högre och högre, flåsigare och flåsigare, ungefär som en telefonsexförsäljande dominatrix - om det nu finns sådana - med en undergiven övergiven kund på väg mot...

    Det får vara bra nu.

Kommer inte ihåg exakt när det stod i tidningarna, troligtvis var det förra veckan, jag vet bara att jag tänkte att jag skulle skriva några rader om det då men att tänka tankar är inte detsamma som att förverkliga dem.      Varför jag inte minns med...