Vilka härliga dagar jag har gjort, observera ordval och skänk en tanke om dess innebörd – långt ifrån det passiva ordet som ofta används: haft. Det senare ordets passivitet skjuter lågmält, nästan i bakgrunden, över ansvaret för vem det är som ordnar bra dagar till något övermäktigt metafysiskt. Kanske en gud flera gudar tvillingudar eller kanske till dagen själv eller nått i den stilen. Man förminskar sin potential, sina möjligheter, sig själv.

      Det kan ur försvarstalarposition hävdas att det endast är av språklig natur problemet finns, vilket jag förvisso inte tror, men om så är fallet blir det desto viktigare att påminna sig själv. Påminnelser eller markeringar om vem det är som författar versen i pjäsen om ens liv - ett döda poeters sällskap citat.

       Valen för hur ens dag ska bli ligger till största del hos sig själv. Det kan vara en vettig utgångspunkt när man ska kliva över tröskeln och gå in i en novembergrå tisdagsmorgon. Inte ”jaha, då får jag se hur den här dagen blir/slutar”. Skillnaden är alltså mycket större än vad den till synes verkar. Några bokstäver hit och några andra dit och en ridå dras åt sidan och vida horisonter uppenbaras på scenen.

       Vilka val har jag gjort?

       I onsdags åkte jag till huvudstad och gick på stand-up klubb kallad systerobror. Bra vassa komiker är som en slags tvärvetenskaplig mix av samhällsvetare/människokännare/filosofer/lingvister/pedagoger/läkare som kartlägger företeelser i samhället hos människor och förmedlar det med igenkännande träffsäkerhet. Och mungipor vidgas och liv förlängs av skratt. På upplyst liten scen bytte komiker av varandra på sedvanligt manér och jag skrattade godast åt hallänningen Tobias Persson.

       Han har en hemsida med en del roliga grejer och en del mindre roliga (se: www.tobiaspersson.net). Ett småroande exempel är ur hans dagbok:

       ” Klägget i brevlådanden 1 februari 2008

          Var på ICA nyss och läste Expressens framsida: "Skådespelerskan Mi Ridell förföljd av beundrare - fick bajs i brevlådan"

          Är de säkra på att det var just en beundrare?

          Visst är Alladinaskar uttjatat som uppvaktining men nånting säger mig att artikelns fokus är marginellt fel...”

       Hoppar, 

       i torsdags var jag och lyssnade på en föreläsning om självskadande beteende hos unga (12-20 år). Det var mycket intressant. Det här är ett beteende som ökar mer och mer, speciellt bland tjejer. Varför är frågan med otydlig multifaktoriell bakgrund (samhällsförändringar, strukturomvandlingar, ”Internetsmittor”, individualism, individuella faktorer osv) medan frågan om hur man bemöter ungdomar med skurna handleder, sönderstuckna lår och brännmärkta själar är tydligare. Som de flesta människor med och utan problem förespråkades till exempel neutralitet, icke-dömande, låg emotionell temperatur och lyhördhet.

       Bemötandefrågan sträckte sig över till att även småningom inkludera mötet med föräldrar till barn som självskadar och där hade ett uppsala-crew, som Thugs ungefär fast i forskartappning (se tupac med kransfrisyr och glasögon för schablonbild), gjort en intressant undersökning.

        Undersökningen gjordes i koppling till smittoeffekten över nätet. Barn surfar mycket i sin ensamhet idag och googlar man på självskador eller liknande ord finner man bilder på ungdomar med ärrade underarmar och skrämmande förskönande texter och tips om hur man på bästa sätt döljer skadorna eller hur man ska skära eller bränna eller dö.

         Vad gjorde forskarna? I min enkla återgivande version fick föräldrar svara på hur mycket de vet om deras barn och tillvaron för den och omformulerat i siffror och matematiska termer slutade det på 90%. När frågan ställdes till barnen, hur mycket vet dina föräldrar om dig och din situation, blev svaret omkring 15-20%. Följdfråga: vad händer i det stora tomrummet?

          Därefter presenterades färdighetsträning och andra redskap i behandlingsform. Och overall var det nyttigt att få fylla huvudet med allvar och reflektioner.

          Slutligen; ikväll ska jag på Bulgakovs magiska Mästaren och Margarita omvandlad till teater. Hur det är möjligt att göra liv av boken vet jag ännu ingenting om men jag ser med spänning fram emot att se hur vissa karaktärer och scener ska gestaltas.

David – berättar om grädde