Dagen var Patrik Sjöberg-lång och när de sista timmarna närmade sig sitt avsked satte jag mig mittemot vacker kvinna vid middagsbord. Jag tror inte bara att det är vår utan många arbetande kärlekspars ovärderliga ritual - att ägna dygnets sista sand åt varandra innan sömnen stryper vakenheten med kalla händer. Efter flera års kärlek får fortfarande larviga och olarviga tankar landa i senkvällens bomullsbröst som trots sin, i skrivande form, triviala gestalt skapar storslagna känslor av vetskapen om att man är avlägsen ensamheten. Även när världens all dårskap ibland tycks så brutalt påtaglig i sin närvarande isolering kan man ändå sitta innanför mörkret på andra sidan fönstret och känna hoppet bulta till under vit t-shirt och blek hud.

      Om jag hade varit sämre på att lyssna hade jag kunnat förtrolla mig bort i hon som är hon som har mig. Men jag lyssnade. Jag tycker om att lyssna på henne och vad hon har att säga och inte säga och hon berättade för mig om vardagliga iakttagelser.

      Berättade att hon hört på nyheterna att Belgiska politiker förbjuder en minoritet på 800 kvinnor (landet har c:a 10,2 miljoner invånare) att bära burka med den genomtänkta och sorgliga motiveringen ”att vi inte kan ha kvinnor som ser ut som pingviner i vårt land”.

       Grattis Belgien!

       En del människor hävdar att slöjor är ett förtryck. Jag vet inte hur jag med min helsvenska bakgrund ska förhålla mig till den frågan för att förstå den rätt och ur andra perspektiv än den indoktrinerade synen jag bär som ett illasittande ok över mina axlar. Givetvis finns det argument för och emot som med allting annat och om tesen om förtryck står som rot till förbudet är det inte då jävligt taskigt att ersätta ett förtryck med ett annat.

       Och med den meningen puttrar tankarna igång kring vem som har rätt att definiera normen, det tillåtna, vem som får säga till en människa att ”så här ska du se ut” och speciellt när det handlar om människor från kulturer som inte härstammar från det katolska Belgien. Vad vet du om mig när allt verkligen kommer omkring?

       Skulle jag vara rättvisande nu hade jag lyft fram västvärldens problem med idealiserande förtryck där unga tjejer i Sverige till exempel aldrig tidigare har mått sämre. Vi slår på teven och ser opererade kroppar och smala magar och skurna handleder och steroidbyggda muskelbiffar. Men det är ju så mycket enklare att lysa med ficklampan på Det Främmande Det Andra De Andra.

       Det som står i kursiv text kan läsas som: varför finns till exempel inte förbud mot trådsmala modellreklamer eller skönhetsoperationer. Nej för då förklär vi problem eller förtryck eller maktmissbruk i termer av individens rätt till frihet och varje människas autonomi. Men inte nu. Inte när det gäller islam. Är det inte rätt typiskt att ett sådant förbud är riktat mot en minoritetsgrupp och dessutom beslutat av en annan etniskt (och religiös) tillhörande grupp. Skapar verkligen ett sådant förbud önskad effekt? Eller rikoschetterar inte förbudet tillbaka?

         Det klassiska ”Vi och Dem” blir ännu tydligare, det som vi känner igen från världskrig, politiska beslut, dagstidningar, tv-nyheter, städer, bostadskvarter, arbetsplatser, skolgårdar, fotbollsarenor, och aldrig tar det slut.

         Belgiska politiker tycker illa om Vi och Dem uppdelningen i islam (mellan män och kvinnor) och blandar kortleken och delar ut en ny giv med nya Vi och Dem (mellan kvinnor och kvinnor).

         Vad är det jag försöker säga bland alla dessa luddiga gemener som friskt blandas ihop? Jag märker själv hur lätt det är slinta med fingret och snava på egna ord allt eftersom jag lägger till bokstäver. Det jag bottnar i när jag rannsakar frågan texten mig själv min människosyn är att förtrycket har många ansikten och att det kanske trots allt är svårast att känna igen sitt eget. Alltså landar jag i nån slags klyschig paroll: frigör dig själv innan du frigör en hel nation.  

      För att knyta ihop det lite bättre tar jag hjälp av två inspirerande människor. Med hjälp av Alicia Framis bild sätter Åsa Petersen som vanligt rätt finger på rätt ställe:

    ”I vissa miljöer ska kvinnor skyla sig, i andra ska de vika ut sig. Bara det faktum att kvinnan och hennes kropp ska något är beständigt. Men kvinnor bestämmer ju själva. Alla kvinnor fogar sig inte. Också det illustrerar Alicia Framis. Slöjan kan bli en protest mot kroppsfixeringen, utviket kan bli en protest mot förnekandet av kvinnans sexualitet. Eller så kan man klä sig i manskläder och slänga omkring som en hel karl. Bara för att jag kallas kvinna vet ni inte var ni har mig.”