Det är helt sjukt. Ibland gör man saker som när man antingen fejsas med
det i efterhand eller när man stannar upp mitt i nått stressigt
ögonblicks göromål fattar hur egen kortslutning faktiskt fungerar. Just nu
sitter jag på min rövtillplattande kontorsstol och slickar mig om nariga
läppar och är uttorkad som en tredagars gammal snus på en
tillbakalutad solstol i Mallorca och ändå pallrar jag mig inte för att gå
och dricka.
      Strupen är nere på knäna och ber om klunkar. Huvudvärken bullar
ihop sig som åskmoln runt tinningar. Och jag tror på naivt fullaste
allvar att min envishet kan besegra kroppen och ett av människans
grundläggande överlevnadsbehov. Hybrisens vackra idioti?
      Jag är så lycklig i min naivitet, i min envishet, i min dumhet.

      Det är en upptäckt som inte medför nedvärderande av mig själv, ty
även om orden är hårda är de inlindade i bomull, det är mer en mjuk
smilbandsvidgande rusk på huvudet som bifogas. Jag gillar det. Med
åldern och erfarenheten och misstagen och felbedömningarna och
pinsamheterna har jag blivit varsamt vänligare mot mig själv. Förut
kunde jag lägga mig själv i giljotinen och vara den värsta bödeln av
alla själv. Chop chop dead. Bara för att jag hade ätit en chokladbit och
härlett den sedan uppståndna finnen på kinden till min dumdristighet.
        Typ så.

        Det fanns reasons to live and reasons to die och det gör det
förstås fortfarande men orsakerna ser annorlunda ut. Tack och lov. Orsaken att dö var som jag nyss skrev en plötslig kamikazeefinne som våldsamt attackerat nästippen över natten medan de enskilt största
orsakerna att leva var actiongubbar, dockor och en ace of base skiva.
         Fast.
         Jag är en törstig snus som vägrar dricka. Och det är lika mycket
chop chop dead som vinterkrigande finnar och kanske är jag inte
vänligare mot mig själv trots all mognad och livskunskap och andra
lummigt fyllda ord. Kanske kanske att allt är samma lika lika fast i lite andra former. 

David - ska leta rätt på saft