Innan jag ska skriva det jag ska skriva ägnar jag generösa tankar åt barndomens vän.

    Förr bodde vi på samma gata och delade samma nötta läderfotboll och smashballställning och dagmamma och skola. Nu för tiden befinner han sig bland människomyller i europeisk huvudstad och dricker öl rödvin och sprit tills nätter inte längre är nätter. Vaknar bakfull och med olycklig kärlek i mager bröstkorg över all förlorad skönhet.

     Han sträcker sig efter glas som tålmodigt väntat vid hans sida under sömnen och låter vatten skölja undan torrheten i gommen. Sväljer klunk efter klunk efter klunk tills inga droppar kan gömma sig på botten.

    Han ställer tillbaka glaset på sängbordet och börjar genom ångorna från gårdagen vagt minnas hur han vandrade längs dåligt upplysta husfasader på mörka trottoarer med förfestande öl i berusad näve och han minns hur han smet ner till första bästa ölserverande källarlokal där han strödde vackra engelska strofer omkring sig. Han var en sluddrig William Shakespeare, som hade irrat sig tillbaka genom tid och rum och död. Ingen förstod storheten. Varken i orden eller i honom. Stroferna mötte inget gehör och föll som rena vita snöflingor ner till pubens lortiga golv och bildade union med fotavtryck, spottloskor och utspillda drinkar.

    Jag tror inte bilden ovan är helt korrekt. Det är bara den föreställning jag har. Och jag när den av anledningen att jag inte vet någon människa som är så mycket poesi i sitt sätt att vara som min vän.

    Och apropå poetisk kärlek erinrade jag mig en kärlekshistoria som är mer än en kärlekshistoria för ett par dagar sen. Sedan dagen jag läste om den har den etsat sig fast i min fascination. Egentligen är det bara en dialog ur pjäsen ”M Butterfly” av David Henry Hwang. ”Egentligen är det bara en dialog”, ursäkta min tafatthet – det är betydligt mer än en simpel dialog. Den visar hur små ord med stort mod och uppkäftighet kan ge sig på stora begrepp och ställa allt på sin spets. Jag låter dialogen tala för sig själv.

    Först en nödvändig kontext:

    Pjäsen bygger på den ”sanna” händelsen där en fransk diplomat, Bernard Boursicot, stationerad i Kina blir förälskad i en skådespelare från Pekingoperan, Shi Pei Pu, och de har en relation i 20 år. Allt får ett tvärt slut när Bernard 1986 blir dömd till 6 års fängelse för spionage. Då får han också reda på att Shi Pei Pu är en man och inte en kvinna. I 20 års tid har han trott att Shi är en kvinna.

    Om man vill sätta sig in i hur det är möjligt med detta genusmissförstånd kan man bläddra fram till sidan 139 i boken ”Queerfeministisk agenda” av Tiina Rosenberg. Det är ur den bokens sköte hela detta inlägg blev till.

    Första gången Bernard hade sett Shi var på operan. Iklädd kvinnokläder gestaltande en kvinnoroll, och eftersom det i väst är regel att kvinnor spelar kvinnor och män spelar män visste Bernard inte att kulturer kan bedra de ovetande. Pekingoperans alla roller spelades av män. Bernard såg en kvinna på scenen och blev förälskad i en man.

    Av detta och med sneglingar mot, och partier tagna ur, Puccinis opera ”Madame Butterfly” skapade David Henry Hwang en pjäs kallad ”M Butterfly” med karaktärerna René Gallimard som den franska diplomaten och Song Liling som hans kärlek.

    Dialogen.

    Vi kommer in i dialogen när Gallimard för första gången träffar Song, efter ett framträdande, och precis har berömt Song för sin övertygande rollinsats som en japanska:

    Song

    Övertygande? Som en japanska? Japaner använde tusentals av våra medborgare för medicinska experiment under kriget, vet du? Men jag förmodar att du inte förstår ironin i det hela.

    Gallimard

    /…/ Men det är en vacker berättelse.

    Song

    Ja, för en västerlänning.

    Gallimard

    Förlåt mig?

    Song

    Det är en av era älsklingsfantasier, inte sant? En undergiven österländsk kvinna och en grym vit man.

    Gallimard

    Men jag menade inte…

    Song    

    Försök se ur detta perspektiv: vad skulle du säga om en blond collegeskönhet skulle förälska sig i en kort japansk affärsman? Han skulle behandla henne illa, för att sedan vara bortrest i tre år. Under tiden skulle hon tillbe hans porträtt och avstå från ett äktenskapsanbud från en ung Kennedy. När det sedan skulle visa sig att han gift om sig skulle hon ta livet av sig (vilket är handlingen ur Puccinis ”Madame Butterfly”, min anm.). Nå, jag förmodar att du skulle betrakta denna flicka som sinnessvag, inte sant? Men när det rör sig om en österländsk kvinna betraktar du det som något vackert.

    Vi hoppar rejält i handlingen och kommer in i dialogen igen när Song har visat sig som man för Gallimard.

    Gallimard

    Jag ber. Detta är onödigt. Jag vet vad du är.

    Song

    Gör du? Vad är jag då?

    Gallimard

    En – en man.

    Song

    Du tror inte riktigt på det. /…/

    Gallimard

    Titta på dig! Du är en man! (Han börjar skratta)

    Song

    Jag förstår inte vad som kan vara så roligt.

    Gallimard

    ”Jag förstår inte!” Jag menar att du aldrig hade mycket sinne för humor, inte sant? Jag kan inte låta bli att tänka att jag slösat så mycket tid bara på en man!

    Song

    Vänta. Jag är inte ”bara en man”. /…/ Jag är inte bara någon man.

    Gallimard

    Tala om då vad du är? /…/

    Song

    Jag är din Butterfly. Under alla klänningar, under allting var det alltid jag. Öppna dina ögon och erkänn att du avgudar mig.

    Gallimard

    Du som visste allt om mina innersta önskningar – hur kunde du, av alla människor, göra ett sådant misstag?

    Song

    Vad?

    Gallimard

    Du visade mig ditt sanna jag, medan allt jag älskade var en lögn. En perfekt lögn som du tillät falla på marken – och nu är den gammal och solkig.

    Song

    Så – du älskade mig alltså aldrig på riktigt? Bara när jag spelade rollen?